Gå på en dag för första gången

Anton Khudobin höll nollan för första gången i NHL-slutspel och gav Dallas första segern mot Vegas – Miro Heiskanens poängsvit över Publicerad 07.09.2020 - 08:35 . Uppdaterad 07.09.2020 ... Planeter, månar – och nu även en ytterligare typ av himlakropp. För första gången har forskare hittat bevis för att dansande norrsken skänker ljus till kometer, rapporterar Vetenskapsradion. Del 4 av 12: Sova över. Leona och Sedona är systrar. I dag ska de sova över hos en kompis för första gången. Men hur ska det gå att somna när man ska so... Ju äldre jag blir desto mindre tror jag på att vuxna är någonting annat än stora barn. Men dagen jag tror jag kände mig som en man för första gången var nog när min mor skickade ner mig till Ukraina, för att bo hos mina morföräldrar och lära mig köra bil, öva på min ryska och andra ting. Det går inte att gå in i ett klassrum och vara auktoritär om man inte är det. En lärare kan se ut och vara på många olika sätt. Våga vara dig själv, även om det till en början inte känns som att det fungerar. I långa loppet kommer du hitta fram till vem du är i klassrummet. 2. Ställ inte för höga krav på dig själv I dag får Leon följa med Owe på jobbet och se en operationssal för första gången. Visa beskrivning för Säsong 1 — Avsnitt 12 Döljer beskrivning för Säsong 1 — Avsnitt 12 Kommande USA för första gången över 50 000 fall på en dag. ... Fortsätter det såhär så kan det gå åt helvete, säger han. För två veckor sedan låg drygt 2 000 Texasbor på sjukhus med covid ... På riktigt, inte en enda dag acnefri på 15 år. Jag har testat allt från tetralysal, doxycyklin, kortison, receptbelagda krämer, dyra ansiktsbehandlingar och krämer till att utesluta mjölkprodukter och gå på osteopatbehandlingar. Allt utom Roaccutan som enligt mig har för svåra biverkningar. Att tro på en romans Men nu, för första gången nånsin Så har jag en liten chans ... Gör inga misstag, inget får gå fel Det är bara för en dag Anna: För en enda dag Elsa: Känns som en ... För första gången nånsin [For The First Time In Forever] Anna: ... Att tro på en romans. Men nu, för första gången nånsin. Så har jag en liten chans ... Ett skådespel. Gör inga misstag, inget får gå fel . Det är bara för en dag. Anna: För en enda dag. Elsa: Känns som en evighet. Anna: Känns som en evighet. Elsa: Vakter ...

Känner mig så ledsen och besviken på min sambo

2020.09.11 14:09 lostpassword3896 Känner mig så ledsen och besviken på min sambo

Det här ska ju egentligen gå till off_my_chest eller så men jag lyckas verkligen inte få ut det här på englesk och dessutom vill jag helst slippa amerikanska moralister. Well. Moralisterna kanske kommer här också iofs. Ska försöka att inte tråka ut er med detaljer.
Jag och min sambo träffade när hon var 18 och jag 27. Vi var först kompisar som ibland hade sex med varandra och efter ett tag så flyttade hon ihop med mig eftersom att hon behövde någonstans att bo. Några månader efter flytten så blev vi ett par och mindre än ett år efter det föddes vårt första dotter. inte den mest optimala tågordningen men nu blev det så.
Vårt förhållande har varit stormigt från dag ett. Vi har båda psykisk ohälsa som vi brottas med. Två gånger har vi gjort slut. Första gången var 2017 och vårt andra barn hade just fötts några månader tidigare. Vi var isär i typ två månader innan jag kom tillbaka. Vi lovade att vi skulle jobba på vårt förhållande och gå i terapi. Att vi skulle bli bättre på att finnas där för varandra. Inget va detta hände och vi pratade mindre och mindre om sådant som inte rörde hemmet eller barnen. Det gick typ sex månader mellan gångerna vi hade sex.
Det tog slut sommaren 2018. Hon tycker att jag gjorde slut, jag ser det mest som att det var oundvikligt att det gjorde det. men ja. Det var väl jag som sa de sista orden "då finns det väl inget mer att göra då".
Vi träffades några gånger under hösten, mest med barnen. Vi låg två gånger och båda gångerna blev vi ledsna och arga på varandra. Det var en shittorm och verkligen inte värt det. Maj 2019 får jag ett sms från henne. Hon vil ses och ligga. Tydligen har hon drömt om mig. Egentligen borde jag väl sagt nej men jag tänkte nog mest "vafan. varför inte?". Sedan dess har vi setts hela hösten och i februari blev vi ett par igen.Det kändes så mycket bättre. Vi såg till att ha roligt. Vi reste bort tillsammans för att komma ihop oss igen. Vi var i ett bättre headspace än förut. Vi båda var bättre medicinerade och hade väl hunnit lära känna sig själva lite mer.
Vi skulle inte flytta ihop! Hon var iofs tydlig med att hon ville ha samboliv igen men inte så snabbt inpå. Dessutom ville hon inte att jag skulle flytta in bara för att mitt andrahandskontrakt tog slut. Låter väl löjligt men hjärnspöken finns där och jag ville inte heller stressa. Jag fixade en ny, större lägenhet och det tog väl typ två veckor för henne att flytta in.
Det funkade. Det rullade på. I juli skulle vi gå ut och ha det mysigt på htell bara hon och jag. på en pub träffade hon en kompis och hon började hänga med hans gäng. Det blir ofta så när hon/vi går ut så jag fick väl hänga på även om det kändes rätt surt. Hon började snacka med en kille och glömde typ bort mig.
Helgen efter så hängde hon hos honom från fredag till söndag. Hon var nästan omöjlig att få tag i och kunde inte berätta när hon tänkte koma hem. jag var rätt förbannad och när hon väl kom hem så bråkade vi. Hon kallade mig kontrollerande. Måndag kväll kom det fram att hon var förälskad i snubben. Hon ville åka och träffa honom igen. Hon ringde mitt i natten för att tala om att hon inte tänkte komma hem. Jag talade om att jag började bli trött och utmattad
Alltså. jag har inget emot det här i sak. Jag har själv helt klart pollytendenser och har velat ha ett öppet förhållande men valt att inte pusha för det iom att hon inte velat ha det. Att hon nu bad om att öppna vårt förhållande var en chock men det kändes spännande. En oväntat utveckling som kunde bli kul.
I början fungerade det bra. Det kändes som att vi stärktes och vi bekräftade varandra mer. Men det tog kanske max två veckor innan det vände. hon blev sämre, ja rent sagt usel, på att håla överenskommelser och vara ärlig. Hon sa att hon skulle komma hem men var borta ett dygn till. Vi missade två möten på banken för att hon försov sig. Hon ringde mitt i natten och sa att hon tänkte stanna kvar istället för att komma hem. jag sa att jag började bli trött av att jobba heltid, hämta barnen, sköta allt hemma och vara stressad över att inte veta när hon skulle vara hemma. Hon blev först arg och kontrade med att det var många ensamstående som levde som jag gjorde nu. Sedan lovade hon mig att jag skulle få sova ut en söndag. Klockan 01:17 ringer hon och säger att hon sitter i en park och att det är för långt att åka hem. När jag blir sur så lägger hon på men jag hinner först höra hur hon gnäller över mig som att hon var värsta tonåringen.
När hon är hemma pratar hon bara om den här killen och hans gäng. Hon blir irriterad när jag försöker ge henne en kram eller annan närhet. Hon säger inte att hon älskar mig förutom när jag säger det först.
Min hyresvärd vill flytta tillbaka. Eller det vill hon ite alls men hon orkar inte hyra ut mer i andra hand eftersom att föreningen klagar på oss. jag har inte berättat det för henne för att jag inte vill att hon ska stressa över det. Vi har sagt att det smartaste vore att flytta in i hennes tvåa. Det blir trångt men får gå. Hon tycker att vi ska vänta med att planera något. Det är tre veckor kvar innan jag måste vara ute.
I förgår låg vi och tjafsade halva natten. jag lyfte att jag inte känner det som att hon vill vara med mig längre. Hon berättar att hon vill flytta tillbaka till sin lägenhet för som det är nu är jag bara en tråkig partner att komma hem till. hon vill att vi ska ses när vi faktiskt vill det. Hon ville bara vänta med att tala om det för mig.
I en månad har jag litat på henne även om hon inte gett mig ett enda skäl att göra det. jag har tänkt att det är för att allt är nytt för henne, för att hon vill leva ut lite av sin ungdom som ju gått förlorad. Jag har litat på att hon har kvar känslor för mig eftersom att hon lovat att säga till om det ändras. Istället har hon behandlat mig som skit. Jag har knappt sett henne på en månad och som jag skrev så pratar hon inte om annat än den här kilen. Hon har kanske träffat barnen någon kväll i veckan. Jag har fått ta allt ansvar för hennes hund, som jag egentligen inte ens skule få försöka uppfostra. Men värst är alla gånger hon sagt att hon ska komma hem., sagt att vi ska spendera tid med varandra men sedan inte gjort det. Som när vi såg 25 minuter av en film innan hon drog iväg för att gänget skulle ut.
Jag känner mig så ledsen och sviken av henne. Jag är inte längre arg. jag orkar inte vara det.
Jag ville mest skriva av mig. Jag har få vänner som jag kan snacka om det här med och den som skulle förstå har just nu nog med sitt eget. Så jag lämnar det till er typ.
submitted by lostpassword3896 to sweden [link] [comments]


2020.07.03 13:15 Gurktwerk Modellbladet #52

Modellbladet

2020-07-03, Nr. 52

MOOP

Nu var det äntligen dags att presentera den senaste opinionsundersökningen sedan valet. Vi har en ny regering, ett nytt parlament och flera nya partier. Så här ser opinionen ut enligt de senaste siffrorna, så låt oss gå igenom ett parti i taget.
https://preview.redd.it/0ewu4bd1km851.png?width=630&format=png&auto=webp&s=421f6cba81f050e5bfa52cfc2a886e26ad97c986
APND fortsätter göra starkt ifrån sig och ökar nationellt. Att de sadlade om från att vara ett regionalt parti till ett nationellt parti fortsätter ge goda effekter, så man kan inte undgå att ställa sig frågan hur valresultatet skulle sett ut om de gjort detta tidigare.
Feministiskt Initiativ är ett nybildat parti som leds av två före detta partiledare (varav en före detta statsminister). De får lite drygt 1,5% i mätningen, men de spelar redan en viktig roll i politiken då de sitter på ett mandat i kammaren.
Folkpartiet har ökat till viss del efter att ha hamnar i regeringsställning och ligger nu över 21,5%. Valresultatet var mycket fördelaktigt för FP, menar Gertrud Scrotum, eftersom FP blev vågmästare. Att de därtill lyckades förhandla till sig statsministerposten måste ses som positivt för partiet, menar Scrotum.
Konservativ Samling backar däremot för första gången någonsin i en MOOP och hamnar under 10%. Vad detta beror på kan vara lite svårt att säga, men partiledarens bortfall kan givetvis spela stor roll enligt Scrotum.
Kristdemokraterna gör däremot bra ifrån sig i opinionen och stärker sitt stöd på många håll i landet. Gissningsvis kan partiet kännas som ett tryggt val nu när partiet visat sig kapabla att komma in i iksdagen.
Miljöpartiet, en nyligen lanserad uppföljare till De Gröna, kommer in på den politiska scenen och får en procentenhet i undersökningen. Deras partiledare är Sylian Sylian, som många känner igen från den ekologiska falangen inom APND. Detta gröna parti har mycket att bevisa framöver, men kan komma att bli en viktig spelare.
Moderaterna fortsätter tappa trots att Grodan Grodansson (partiledare för M) har tillförskansat sig posten som vice statsminister. M har en mycket svår situation enligt Edward Blum, politisk kommentator. Han förklarar situationen som följer: "Efter att ha brutit med Samverkanspartierna verkade det vara både partiets och väljarnas önskan att röra sig något högerut och bli det ordentliga högeraltenativet med en klar och tydlig skillnad gentemot KS och nya KD. Detta var också vad partiet gjorde till en början, vilket gjorde att de kunde behålla den delen av sina väljare som var mer mitten än höger, på bekostnad av de väljare som var längre högerut. Men innan valet valde partiledningen att ingå i ett samarbete med KS och KD, vilket alienerade de väljare som var mer åt mitten. Resultatet av röran är enligt många moderater jag har pratat med att mittenmoderaterna saknar förtroende för att M samarbetar med KS, så de röstar hellre på FP, och att högermoderaterna saknar förtroende för M för att M sa att de skulle bryta med FP men sedan sätter sig i regering med desamma, och därmed hellre röstar på KS eller KD. Partiet behöver staka ut en tydlig och distinkt linje om de vill återta väljarnas stöd."
Socialdemokraterna backar med flera procentenheter efter valförlusten och partiledarens bortfall. Partiet är fortfarande störst och extremt organiserat dock, så det finns goda förutsättningar för partiet att behålla sin position högst upp i mätningarna.
Sverigedemokraterna ställde inte upp i senaste valet och därefter har andelen röster begränsats till ett minimum, vilket är varför de inte finns representerade i mätningen. Om partiet på allvar skulle bli aktiva igen skulle detta ändras.
Vänsterpartiet Kommunisterna backar ytterligare något efter en regeringsförhandling där man i mångt och mycket stått utanför. Inför väljarna verkar det som om partiet förlorat momentum i och med att APND, MP och F! rycker fram, menar Edward Blum.
Hade det varit val idag hade rösterna fördelats som följer (jämfört med valresultatet):

APND 7,7% +1,2
F! 1,5% +1,5
FP 21,5% +0,9
KS 9,9% -0,3
KD 4,7% +0,6
MP 1,0% +1,0
M 12,2% -0,8
SAP 31,0% -2,7
VPK 10,4% -1,5

APND 2 +1
F! 0 +0
FP 4 +0
KS 2 -+0
KD 1 +0
MP 0 +0
M 2 -1
SAP 6 +0
VPK 2 +0
Följande mandat är de som är närmast att gås miste om:
* APND:s andra mandat
* SAP.s sjätte mandat
* KS:s andra mandat

Följande partier är närmast att vinna ytterligare mandat:
* M
* F!
* MP

Ålands talman gratulerar sin personliga vän Viktor Gyllengård von Sossenhielm

Ålands talman slog under Viktor Gyllengård von Sossenhielms resa till Åland tidigare i år upp en vänskap med densamme. I samband med att Gyllengård von Sossenhielm tog över som partiledare för Konservativ Samling släppte skickade talmannen ett öppet brev där han gratulerade Gyllengård von Sossenhielm för detta och deras framgångar i valet. "Vi må ha väldigt skilda åsikter, men vi delar en vilja att göra det bästa för både folket och Östersjön", skriver talmannen i brevet.
submitted by Gurktwerk to ModellMedia [link] [comments]


2020.06.12 01:33 Kalla-mig-Grodan #Iksdagenval4 Grodan är på plats i Göteborg

Den moderata partiledaren Grodan Grodansson är på plats i Göteborg för att först kampanja men sedan även hålla tal. Talet löd såhär
“Kära vänner,
Det är snart dags för val och då kommer det riktiga vägvalet, det vägval som jag så många gånger prata om innan. Vägvalet där det står mellan en ineffektiv och dyr välfärd kontra en effektiv och billig sådan. Ett vägval där det står mellan sunt förnuft och pragmatism kontra idealism och drömmar om en utopi. Vägvalet mellan borgerlighet och, socialism och kommunism. Socialdemokraterna har bevisat än en gång att de går ännu mer vänsterut vilket vi har kritiserat dem för tidigare men då har svaret varit “vi står där vi alltid har stått” eller “Nej det är inte vi som går vänsterut utan ni som går högerut.” Men nu har vi det svart på vitt denna gången genom att Socialdemokraterna aktivt stöttat avskaffandet av den mycket populära och väl fungerande monarkin. Som vi faktiskt i detta nu tjänar pengar på inte förlorar. Vänsterns politik kommer se till att samhällskostnaderna blir allt dyrare och dyrare samtidigt som den allmänna välfärden blir allt mer ineffektiv. T.ex så kommer priset för införandet av republik bli oerhört skadliga då den första aspekten är ägandet av slotten, vilka skall ta över det? Staten? Att underhålla de kommer kosta skjortan. Den andra aspekten är införandet av valen och presidentskapet vilket bara det kan kosta ett par miljarder. Detta är denna oansvariga politik man får av vänstern detta då de bygger alla deras ideer på idealism och saknar konsekvenstänk. Vi anser även att detta är en sådan stor fråga och anser att det enda rimliga från deras perspektiv borde vara att gå med på en folkomröstning om det då detta är en vital fråga som berör medborgare från hela landet.
Resultatet av detta kommer vara att man panikhöjer skatten då de tillslut kommer förstå kostnaden av detta. Dessa beskattningar kommer att drabba dig. Du som hårt arbetande medborgare kommer att behöva ta smällen för vänsterns oansvariga politik. De själva kommer tyvärr inte lära sig någon läxa av detta då det gång på gång visats att de saknar total respekt för oss medborgares inkomst!
*Applåder och jubel hörs när fler och fler samlar sig runt scenen*
Kära vänner
vi från högern lovar att med oss kommer detta inte bli fallet. Vi lovar att sänka fastighetsskatten för att Sveriges familjer enklare skall kunna klara av vardagen. Vi lovar att säkra möjligheterna till LSS och att kraftigt bygga ut primärvården. Vi lovar en effektivare, billigare och bättre välfärd för ALLA!
Tackar!!”
Efter detta bjuds det på kaffe och bullar och folk går fram och tar bild och snackar med Grodan.
submitted by Kalla-mig-Grodan to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2020.06.05 13:56 Gurktwerk Modellbladet #50

Modellbladet

2020-06-05, Nr. 50

MOOP

Mycket har hänt och mycket kan fortfarande hända nu när vi närmar oss valet med stormsteg. Detta sista MOOP:en innan valet. Ingen vet hur valet kommer gå, men det ska bli intressant att följa valkampanjen. Dags att gå igenom partierna och hur de ligger till.
APND står mer eller mindre still i opinionen och skulle få ett mandat om det vore val idag (trots att de inte når upp till 4%). Partiet är fortfarande som starkast i valkretsen Östra Sverige, närmare bestämt valdistrikten Jönköpings län, Kalmar län och Kronobergs län, där partiet har 28,79%, 30,07% och 28,73% respektive.
Folkpartiet har fortsatt ett brett stöd bland mittenväljarna och verkar ha goda möjligheter att få en viktig roll som kungamakare efter valet. Men mycket kan också gå fel för partiet då de befinner sig i en konstant strid med högeralliansen om vem som är den "riktiga" oppositionen.
KS fortsätter växa trots och har under veckan formaliserat vad som verkar vara ett valtekniskt samarbete med KD och M. Detta blocket lockar onekligen konservativa väljare, men de utgör också en bred kyrka enligt Edvard Blum, Modellbladets politiska kommentator. "Att de ändå är tre distinkta partier är en klar fördel. Att de lyckas vara så distinkta men ändå ha ett samarbete som verkar mycket mer professionellt än Samverkanspartierna är imponerande", säger Blum.
Kristdemokraterna har fortsatt växa efter sin återuppståndelse. De har goda chanser att ta sig över 4%-spärren i valet, och historiskt brukar de vara starka i valspurten.
Moderaterna tappar något under veckan, men är fortfarande det största partiet i M+KS+KD-samarbetet. Enligt Blum beror deras tapp troligen på att de distanserat sig från regeringen och sina tidigare samarbetspartners i Folkpartiet, men inte riktigt lyckats med att förmedla vilken väg de tänkt staka ut för sig själva i det nya högersamarbetet.
SAP tappar ordentligt i opinionen för första gången på väldigt länge. Trots att det finns sju andra partier som utmanar regeringspartiet och trots att det just nu går utför har SAP alltjämt stöd från mer än var tredje svensk.
SD har under veckan beslutat att inte ställa upp i riksdagsvalet, men har fortfarande visst stöd runtom i landet.
VPK gör en stark vecka enligt Edvard Blum. De lyckas profilera sig starkt emot KS och högern och Folkpartiet. Kanske växer de på bekostnad av SAP till viss del, vilket kan ge dem chansen att omförhandla sin position i det Folkliga samarbetet.
Hade det varit val idag hade rösterna fördelats som följer (jämfört med förra MOOP:en): * APND: 3,4% (+0,1) * FP: 20,4% (+0,2) * KS: 8,2% (+1,0) * KD: 3,0% (+1,8) * M: 16,1% (-0,6) * SAP: 33,4% (-1,8) * SD: 1,1% (-0,4) * VPK: 14,4% (+0,1)
  • De Folkliga: 47,9% (-1,7)
  • M+KS+KD: 27,3% (+1,8)
Hade det varit val idag hade mandatfördelningen sett ut som följer: * APND: 1 (+0) * FP: 4 (+0) * KS: 2 (+1) * KD: 0 (+0) * M: 3 (+0) * SAP: 6 (-1) * SD: 0 (+0) * VPK: 3 (+0)
  • De Folkliga (SAP+VPK): 9 av 19 mandat (-1)
  • M+KS+KD: 5 av 19 mandat (+1)
Följande mandat är de som är närmast att gås miste om: 1. KS andra mandat 2. APND:s enda mandat 3. Vänsterpartiets tredje mandat
Följande partier är närmast att vinna ytterligare mandat: 1. KD är nära att ta sina första mandat 2. SAP är nära att ta tillbaka sitt sjunde mandat 3. M är nära att vinna ett fjärde mandat
submitted by Gurktwerk to ModellMedia [link] [comments]


2020.01.26 16:19 krazy8krazystr8 Syra, sprit och snutar - de gick åt helvete

Inledning
Vi hade varit vakna sen 06, jag och method man, min kompanjon i följande äventyr. Mitt tåg anlände i det mörka och snöiga Östersund tidigt, tidigt, och Method plockade upp mig på stationen. Vi hälsade glatt och snackade skit några timmar, tills det var dags för hans föreläsningar. Det lämnade mig ensam att utforska denna lilla stad i norr. Jag lyckades snoka reda på några andra avskum att hänga med och blev väl införstådd med marknaden på stulen fläskfilé som amfetaministerna skrapade ihop en hacka på, klämde en äcklig kebab och trakasserade en elavtalssäljare med ändlöst tjatter i brist på underhållning. Mr. Method Man återkom och sov ikapp några timmar medans jag förströdde mig på annat vis – läs tre feta jollar.
Till slut var det iallafall dags för kvällens krök – jag tog två mg alprazolam och hällde i mig duktigt med etanol för att smörja stämbanden. Tyvärr var klicken vi var med så förbannat tråkiga att jag trots min värds stränga förmanande kickade en jolle, naturligtvis i all diskretion. Spriten och pillren gjorde sig påminda och jag smet ut i svalen och slaggade en timme, innan jag hade energi att pallra mig hemåt till lyan och slagga ytterligare en timme eller två i nästa trappuppgång i väntan på meth som hade nycklarna.
Vi möttes och splittade en XXL kebabtallrik med extra allt och taggade sen back to Basecamp. Då hade vi varit vakna i snart ett dygn, hade magarna fyllda av transfetter och kött, var ganska packade och jävligt slitna. I method's lilla lilla etta mitt inne i smetrum kläckte jag snabbt idén att “fan, ska vi inte trippa på lapparna som ramlade in i lådan häromdagen?”. Det var nämligen min julklapp till min käre vän, featuring flugsvamp.
Bombs away, motherfucker
Sagt och gjort hade vi båda snabbt varsin 125 micrograms Lapp på tungan. Inga förberedelser, ingen eftertanke, ingen plan. Vi brukar droppa MD några gånger om året ihop, och jag är en jävel för säkerhet. Noggrant uppmätta doser, avstängda lurar, stock up på magnesium några dagar innan, plan b om något går snett och så vidare. Så var inte fallet denna kväll.
Att tillägga är även att allting slår oändligt mycket hårdare på min späda, oskuldsfulla väns stackars fysiologiska apparat, så jag brukar dra en fetare dos i regel. Även då märkte Method man helt plötsligt efter en liten stund att bananen han käkade plötsligt vägde två ton, och att lyfta armen inte var att tänka på. Jag blev avundsjuk, så jag gick och sket. På toan började jag garva utav helvete utan anledning, där jag satt i mörkret av någon obskyr anledning. Jag slutförde processen och drog ut till det enda, sjuttonkvadratiga rummet som utgjorde kvällens zone. Vi båda skrattade och skrek till varann och tro fan att led-slingan hade det vackraste vita ljus jag sett, fyllt av små galaxer! En annan slinga flöt ihop med väggen i bästa Van Gogh-stil, och den lilla tavlan på en strand expanderade tills den täckte hela jävla väggen och jag kunde höra några mås-as skriva högt ovanför mig.
Method försökte säga något där han satt på den nyinköpta kontinentalsängen, men hans mun var ur funktion. Per telepati kunde jag höra vad han sa, och jag svarade på samma vis. Kommunikationen skedde via ögonen, men tiden det tog för hans blick att nå min snittade typ 50 år, vilket var så jävla bisarrt.
Vi satt där i sängen i ungefär 200 år vill jag minnas, och nånstans därinnan svalde jag två till lappar (count: 375 mcg) innan jag kände att fan, kanske dags att landa ett snäpp. Det var inget som hände. Istället antog allt en grön färg, och Method man började lösas upp enligt matrix mönstret, mitt framför mina ögon.
Det var då jag insåg, att vi var fucked. Jag höll mig lugn och det slog mig när jag drack vatten från en färgglad skål att det var som att vara fem år igen, mer eller mindre. Jag tvingade i Method en alpra för att dämpa hans tripp lite, men han var gone. Han trodde det var en sömntablett och släckte alla underbara lampor och tvingade mig att gå och lägga mig och sova. Det var lite knepigt, för under mitt täcke var hela Göteborg fyllt av miniatyrmänniskor som var på väg till jobbet och grejer. Kunde inte störa dem genom att lägga mig där liksom.
Jag försökte förklara det här för vännen min, men han lackade tionde gången jag kom tillbaka och tvingade mig. Det var ungefär då det började gå snett. Någonstans här tog vi de sista lapparna, jag var 500 mcg deep och han 250.
Helvetet på jorden, och en massa snutar
Han la första projektilspyan mitt i rummet, tätt följt av en i diskhon och tre bredvid, bakom, och på, toaletten. Lukten och synen av halvsmält kebab blev för mycket för mina stackars överkänsliga sinnesnerver och jag följde kutym bredvid sängen. Det var mörkt, stinkande och klibbigt överallt. Att golvet hade samma struktur och form som maten hjälpte fan inte heller.
Jag öppnade det enda fönstret i hopp om räddning, och fick den i form av kall, torr, ren, underbar luft. Tyvärr reflekterades allt ljus som blått i snön, och jag yttrade tyst den enda frasen “blåljus...”. Method tappade greppet totalt. Vi båda såg plötsligt tre piketbussar svänga upp utanför, och hörde några patruller på väg upp för trapporna. Hans ångest var på max. Skulle bli utsparkad från skolan, hans brud skulle göra slut, inte få nåt jobb – han kunde absolut inte torska nu. Han skrek och gormade på mig, drog några stabila krokar i sidorna på mig och undrade hur fan jag kunde satt honom i en sådan situation. Jag skrek tillbaka att jag hanterar det här, håll bara käften och vänta. Det var några otroligt förvirrade månader som flöt på det viset tills jag intåg att ingen kommit än. Det fanns inga grisar. Min uppskattning är att det här pågick i tio minuter ungefär – men hela viben ändrades. Allt hade bara hänt i våra huvuden.
Vi tittade synkroniserat in i den spytäckta, mörka lägenheten från hallen och såg bara ondska och panik komma därifrån. Vi bestämde oss för att gå på promenad. Det var typ tio minus och utan mössa eller sockar i adidasdress och tunna jackor kickade vi.
Method Man må rappa som en gud när han är nykter, men 2 lappar djupt med riksångest visualiserade han sig borttagen med ambulans eftersom. dött, eller att aina klippte honom. Typ här fattade jag att vi tagit syra, att shuno fick psykos deluxe, och att vi var mitt ute en stad. Min lösning? Promenad, brorsan.
*Hela våra liv på en istid lång promenad *
Den senaste istiden var 10k år lång. Meth ömsom sprang ifrån mig, ömsom stannade upp och lyssnade på mitt kommando och fatta att ingen var efter oss. Hans alpra kickade då, ungefär. Hans minne funkade i cirka 5 sekunder, sen var det panik mode igen. När jag började fundera lite närmre på dessa frågor, vart vi var, vart vi skulle, vilka vi var, och varför det var så jävla helvetes beckmörkt så satans länge, kändes det som att även jag förlorade kampen om mitt sinne med hela jävla universum. Någonstans i skogen vaknade jag till, isbetäckt och förvirrad. Mina instinkter kickade till liv – detta var en faktiskt kamp mot döden. Method var inte i skick att gå tillbaka till stan, han var 100 väck fortfarande. Han lugnade av att gå, och att komma in i skogen. Det kändes som vi skulle svälta ihjäl, dö av törst och frysa till nekros där ute. Jag insåg att vi är fan människor, och våra kroppar är så extremt jävla flexibla att det räcker om vi håller uppe tempot på promenaden, ständigt upprepades lugnande ord och fraser så Method skulle bli cool.
På alls jävla platser och tider – 05 ser vi en riktig piket svänga upp framför oss. Method avfärdar hela skiten för inget är ju ändå på riktigt och han är “död eller Red Man eller vad var är vi Vilken planet?”. Så jag gör vad en gammal anabolaräv lärt mig noggrant, och vevar upp armen och vinkar glatt över gatan. Jag trodde allt var kört på riktigt nu – men de gled vidare. Fet.
Jag upprepade ett mantra jag kom på – muskler, värme, överlev. Det var de tre sakerna vi behövde just nu. Det funkade. Jag har aldrig i mitt liv ställts framför en större fysisk påfrestning. Method Man var ur funktion men vi var fan på väg att bli sterila av kylan så när vi siktade en underbar, självlysande skylt som lovade värme och kaffe efter en 10 000 år lång istid tog själva primaldriften över och vi spurtade de sista 100 meterna in o den underbara, varma centralstationen.
Muhammad Ali, fraktaler, fuck this
Vi störtade in genom dörrarna och hade gått ett varv runt i lokalen på en sekund. Två max trippade grabbar som beter sig som att de aldrig i sina liv känt värme eller sett människor. Vi slår oss ner utan diskretion rakt bredvid den lokala becknaren. Stirrar på en toalettdörr i minuter utan att fatta hur den egentligen fungerar. Fraktaler överallt, aldrig sett så flippad belysning som på centralstationen. Något mer landade återvänder vi till den sargade läggan, ser tavlan med Muhammad Ali förvandlas till en pågående match, och tänker fuck this. Löser hotell på något vis, efter ett nekande pga superslitna får vi äntligen ett källarrum utan fönster med en säng på 6 kvadrat för det underbara priset 1395:-. Stannar inne 8 timmar innan det lagt sig. Fuck människor och fuck en spya.
så, vad tog jag med mig? jag var så otroligt glad över att vara vid liv, uppskattade minsta sak jag hade, som att inte frysa till exempel, min depression dog ut i en vecka, och jag ska definitivt bli läkare. 10/10 rekommenderar. Method man skulle hellre ta en kula i ansiktet än att ta syra igen. well, be careful homies.
K
submitted by krazy8krazystr8 to droger [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.08.10 02:12 badluckbriaan Sjukaste hände för ett tag sedan.

Måste bara berätta det sjukaste som hände efter jag läst några trådar här om deras händelser.
Skulle dra till stranden med en vän och hade med mig en 0,5 bruning i min "becknar väska" i en plastpåse med mina saker i. (Fråga mig inte varför jag hade en becknar väska men köpte den utomlands för typ 50kr)
Hur som helst så är jag på Malmö c (själv) och har precis gått på toa där man betalar 10kr för att komma in, skulle efter det gå iväg o fixa en 5a till på ett annat ställe i "Skåne" eftersom en 0,5 inte räcker för en hel dag på stranden men när jag nästan har gått förbi och ska gå in i själva centralen precis innan dörrarna så hoppar en fin liten vovve på mig med svansen viftandes glatt i luften och i den millisekunden så trodde jag att det bara var någon hund som ville hälsa eftersom jag själv har en hund men sen kom Tull brickan rakt i ansiktet. (Det var civilare, riktig facepalm att jag tänkte klappa hunden först här)
Dom var typ 4-5 personer som direkt kom och pratade med mig och jag kommer inte riktigt ihåg hur det var om jag sa att de fick kolla i min plastpåse med mina saker i eller om de bara gjorde det men oavsett så letade dom och hittade den 0,5an.

Gick sedan vidare in till deras "station/kontor" som ligger precis norr om toaletterna om man går lite längre fram.

De tog in mig i ett rum och visiterade mig helt medans de andra kollade om jag hade mer saker i min påse, och där frågade dom om jag rökte ofta, vart jag fick det ifrån, frågade om jag hade jobb och hur mycket jag tjänade och sen så predikade dom hur dåligt det var att bruka cannabis, de frågade också om jag blivit tagen för något innan av polis eller tull och jag svara då Ja ärlig som jag var. (Efteråt så sa hen att de frågade det för att se om jag var ärlig)

När de predikade om att det var dåligt så fick jag ju lägga värsta filmen och hålla med om hur dåligt det är och att jag aldrig ska göra om det osv vilket var förvånansvärt svårt för jag brydde mig inte längre efter jag blivit tagen första gången av polisen, tänk att du måste sitta o prata på ett sätt som du absolut inte håller med om men ändå måste hålla med dom, jag ville bara få det överstökat och dra o handla mer röka då det var sjukt gött väder ute.

När de sedan predikat klart så säger en av dom att jag kan gå för denna gången och att ingenting kommer att hända men att dom aldrig vill att jag ska göra om det, jag fattade knappt vad hen mena så jag fråga hen igen på vägen ut om jag skulle få nån böter men det skulle jag tydligen inte.
När jag tog mina saker så lämnade dom kvar meckpapper (sån smokers choice man får med om man köper riz ibland) och 2 rizz paket, fattar att det inte är olagligt men ändå sjukt att dom lät mig behålla det hahahah.

Är ganska ung så ni som är unga om ni blir fångade försök "spela pojke" kortet och håll med dom så mycket som möjligt så kanske ni kommer undan!

(Ja jag gick o köpte mer röka direkt, att Sverige inte fattar att deras lagar inte funkar)
submitted by badluckbriaan to swedents [link] [comments]


2019.07.28 18:03 Halkohol #iksdagenval2 Halkohol inleder sin kampanj in Stockholm

Idag var en extremt varm dag. Vi har slagit nya värmerekord och temperaturer som inte är normala för det svenska vädret. Därför passade Halkohol på att gå ut på Stockholms gator med partimedlemmar för att dela ut kylda vattenflaskor och för att höja förståelsen av hur klimatet har påverkats. Som vanligt i Stockholm var många stressade och ville bara vidare men en hel del tog lyckligtvis emot det kalla vattnet med ett leende. En hel del stannade och var villiga att lyssna på vad Halkohol hade att säga och lyssnade med både intresse och en del skräck när de tänkte efter på hur märkbar klimatförändringen faktiskt är.
Ett äldre par stannade en längre tid och följde faktiskt med och hjälpte till att dela ut vatten. Halkohol hade diskussioner med dem om hur det var förr i tiden och de berättade att visst fanns det varma somrar tidigare men inte som det varit de senaste åren.
Sverige har alltid haft varmare somrar men som det varit i år och förra året kan inte vara något annat än bevis på att klimatet ändras. Vi har inte alltid varit särskilt engagerade men när vi känner att något ändras så snabbt som det faktiskt gör kunde vi inte bara låta dig sköta allt hårt jobb ensam! Vi måste alla göra vår del och du försöker det starkaste du kan! Vi har följt De Gröna sen ni startade och jobbar med att få våra bekanta att tänka mer miljösmart.
Konversationen med paret var väldigt rörande för Halkohol eftersom han för första gången fått se på riktigt hur hans arbete och politik faktiskt påverkat andra människor. Snart skulle han få se det igen när han träffade en pratvänlig grupp med ungdomar.
Du är ju Halkohol! Den nya gröna politikern som var arg och rolig på twitter tidigare!
Halkhol svarade skrockande: Jo visst är det jag, inte visste jag att ni ungdomar hade bra koll på politik eller ens tyckte jag var rolig.
Jo, du är definitivt vår favoritpolitiker! Äntligen någon som jobbar för en bättre värld och är villig att ta ansvar. Vi arbetar mycket med att sprida hur farligt klimatförändringen är på vår fritid och du har inspirerat oss att fortsätta med det när vi ser att vi gör skillnad.
Efter en lång och svettig dag var arbetet till slut klart. Dagen började svalna, folket började flytta sig hemåt och stanna där. Många flaskor och konversationer hade blivit av under dagen. Även politiska motståndare kunde inte låta bli att vara glada över att det fanns svalt vatten även om de var tydliga med att poängtera att de inte håller med om De Grönas åsikter. På kvällen kände sig Halkohol nöjd. Detta var en bra start på hans kampanjande och han hade bara börjat.
submitted by Halkohol to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2019.04.06 18:30 IamEzalor Lose Yourself - Eminem, 2002 (Engelska > Japanska > Somali > Thai > Hindi > Svenska)

Om du har en match eller en chans, se
Gör omedelbart vad du vill
Har du eller trycker du på det?
 
Oh! Hans händer var tunga på knä, knän och armar.
Hans ryggmums spaghetti är kräkningar.
Hon är en erotisk person. Men ytan ser stabil och klar
Men han kommer fortfarande att glömma bombattacken
De skrev allt väldigt högt.
Hon öppnade sin mun, men hon citerade inte.
Detta är rädsla. Hur är det Alla skämtar.
Timman har kommit och det är över.
Gå tillbaka till det faktum att du täcker vikt.
Lazy man gone Han klagade. Han var arg men gjorde inte.
Sluta med den här saken Nej, det har han inte. Han vet
Deras hela kropp beror på nätsladden. Men det här är inte sant, det är ett strå
Han vet, men det är ett slöseri som han vet.
När han återvände till detta hus var det dags.
Återgå till skärmen igen i den här mappen.
Avbryt denna gång, förhoppningsvis kommer han inte att passera
 
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du är bättre
 
Hans själ sprang bort från honom
I denna värld, snälla gör mig kung.
Vi flyttade in i den nya världsordningen
Normalt liv är tråkigt, men det är svårt.
Närmare döden blir det bara svårare.
Huset blev varmt. Hon slog upp
Alla dessa moln är i det, separerade från kusten.
Detta kallas globtrotter. Vägen är lugn.
Gud vet att han växte upp hemma, inte från sin far.
Han gick hem och kände sin dotter långsamt.
Men ta din näsa "Jag är här i kallt vatten.
Dessa kepsar vill inte vara fulla "Det är roligt.
Hon gick till shima
Han sålde bunkarna på näsan.
Snart växte det Jag tror att det finns gamla par.
Men rytmen fortsätter: Dada damm, far Dada
 
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du är bättre
 
Inget annat spel, vi kommer att ändra din överklagande.
Två hundar skära denna mödras säng precis som en bur.
Första gången jag spelade förändrades min lycka.
Jag biter och spyttar och den kommer på scenen.
Men jag skyddar "gymnastik" och faktiskt undertecknar
Jag tror att någon betalar en piperör
Det finns smärta i hela familjen
Faktum är att jag inte körde runt 9 och 1
5 Och jag kan inte ge ett riktigt familjeliv
"Eftersom den mannen inte köpte denna underbara måltid
Det finns ingen film för Mahi Fisher, mitt liv är inte.
Den här tiden är tuff och det blir svårt.
Lägg till min papperskorgen till spill och vatten, även med chips.
Min far och far är bland oss.
När min mamma ropade, ville jag inte göra det här.
En plats och den andra dagen
Jag förstod att jag gillar luft.
För att göra rum eller göra gel eller skal
Framgång är det enda valet av mamma.
Min mamma älskar dig men tåget säger
Jag är inte för gammal för att vara i Lot i Salem.
Här går jag, mitt skott: mina ben kommer inte att tas bort
Detta är det enda tillfälle jag någonsin har träffat.
 
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du måste lyssna på musik.
Vid den här tiden kommer du inte tillåta dig att gå.
Du får bara en match och missar inte chansen att träffa.
Denna möjlighet kommer att bli igen i livet.
Du är bättre
 
Du kan göra allt i ditt sinne.
submitted by IamEzalor to sweden [link] [comments]


2018.12.23 15:33 Jezii_ Spökhistoria: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?
Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
0
submitted by Jezii_ to sweden [link] [comments]


2018.12.23 15:28 Jezii_ Spökhistori: Vad köpte jag på nätet?

Jag har skrivit en spökhistoria och behöver lite feedback. Jag är ingen van skribent men gillar att skriva och vill bli bättre. Detta är en fiktiv berättelse och jag kallar den: Vad köpte jag på nätet?

Har du hört talas om ”mysteri-box”? Du vet, en sån där låda du kan köpa på e-bay och liknande e-handelssidor, med ett okänt innehåll. Kort sagt så köper du en låda utan att veta vad den innehåller. Du får sedan en överraskning när du får hem lådan och öppnar den. Denna berättelse kommer handla om en sådan låda.
Först ska jag kort berätta vem jag är. Jag är en 25-årig tjej som bor i en småstad. Bortsett från min katt bor jag ensam i en hemtrevlig lägenhet. På dagarna har jag ett kontorsjobb och på min fritid träffar jag ofta vänner eller familj. Det är ett helt normalt och ganska stillsamt liv. I alla fram tills nu.
Det hela började en helt vanlig kväll. Jag låg i soffan med Youtube spelandes på TV-skärmen, men surfade mest på mobilen, trött efter dagen jobb. På TV:n rullade Youtube-klipp efter Youtube-klipp då jag för längesedan slutat köa klipp jag ville se. Plötsligt fångade ljudet från TV:n min uppmärksamhet och jag tittade upp. Det visade sig att det glada skriket från en Youtuber var reaktionen av att öppna en mysteri-box. Efter att ha sett ytterligare ett par klipp med Youtubers som öppnade sina mysteri-box framför kameran blev jag lite sugen på att själv klicka hem en. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej. Kul grej... Om jag bara hade vetat...
Efter några dagar hade jag nästan glömt bort mitt köp men blev glatt överraskad när jag efter jobbet såg att jag fått ett sms om att jag hade ett paket att hämta. På vägen hem svängde jag förbi mitt postombud för att hämta ut paketet. Det är alltid mycket folk som ska hämta ut paket efter 16-tiden; alla på väg hem efter jobbet. Under tiden jag väntade på min tur fantiserade jag om vad som kunde finnas i låda. Jag hade betalt 300kr för den, vilket jag tycket var en lagom summa för att lådans innehåll skulle vara mer än bara billig skit, samtidigt som jag hade råd att förlora pengarna om det visade sig att innehållet var skit. -Nr: 42!, ropades ut och jag vaknade till ur mina fantasier och gick fram till disken för att uträtta mitt ärende. Efter flera minuters letande kom killen i butiken tillbaka från lagret med ett stort paket på en vagn. -OJ, det var större än jag förväntat mig, utbrast jag när jag såg paketet. Lådan var över 1x1 meter och minst lika hög. Jag var tacksam över att jag fick låna vagnen för att rulla ut paketet till bilen. Jävlar vad tungt, tänkte jag när jag lyfte in lådan i bagageutrymmet på bilen. Är det en IKEA-möbel eller vad kan det vara?, undrade jag och min nyfikenhet växte sig ännu större.
Efter att jag med lite möda fått in paketet i min lägenhet pustade jag ut och hängde av mig jackan, skorna, nycklarna och handväskan. -Nu ska vi se vad det är för mysteri-box, sa jag för mig själv då jag hämtade en kniv i köket för att skära upp tejpen som täckte lådans öppning. Min katt kom nyfiket fram för att lukta på lådan. -Den som packade har då verkligen inte snålat med tejpen, sa jag till katten samtidigt som jag skar genom tejpens alla lager. Helt plötsligt fräste katten till och sprang iväg från lådan i rasande fart. Jag har aldrig sett min annars så lugna katt fräsa åt något på det sättet, så jag sprang efter henne in i köket. Hon satt och tryckte under en stol och ville inte prata med mig. Ja, ja... tänkte jag och gick ut i hallen för att äntligen få se vad lådan innehöll. När jag kom ut till lådan var kartongkanterna uppvikta. Hmm... vek jag upp lådans kanter? Ja, det gjorde jag väl utan att tänka på det, antog jag. Jag tittade ner i lådan och förvånades över vad jag såg. I botten låg ett ouijabräde. ENDAST ett ouijabrädet. Jag plockade upp brädet och kliade mig i huvudet. Jag vägde brädet i handen och det vägde inte mer än vad man kan förvänta sig att ett spelbräde som är som ett A3-papper i storlek och ca 0,5cm tjockt. Jag tittade ner i lådan och undersöker det tomma utrymmet med handen för att sedan väga ouijabrädet en gång till i handen. Förbryllad la ner spelbrädet på golvet för att lyfta lådan, för att se om det var lådan i sig som hade varit så tung. Ännu mer förvånad och fundersam blev jag när jag efter flera lyft konstaterat att lådan inte vägde mer än en vanlig papplåda. Men paketet hade ju vart så tungt att bära in... visst hade det det... jag stod och stirrade på lådan ett tag och funderade på om jag blivit galen då jag inte kunde förstå varför det inte fanns någon förklaring till lådans vikt som plötslig minskat. Sedan bestämde jag mig för att laga lite mat och släppa mysteriet med lådan. Jag var nog bara trött efter att jag stirrat på en datorskräm hela dagen. Jag ser mig själv som en förnuftig person och tror att allt har en naturlig förklaring även om man inte ser den på en gång. Därför tänkte jag att mysteriet inte var något att grubbla sig gråhårig över.
Efter maten tog jag mig en ordentligare titt på ouijabrädet som funnits i lådan. Det hade alfabetets bokstäver i två prydliga rader, orden ”ja”, ”nej”, ”hej” och ”hejdå”, inramat av en mönstrad ram mot den ljusa bakgrunden. Det var allt. Spelbrickan, alltså den plattan som ska ligga på spelbrädet och som deltagarna ska lägga sina fingrar på, hade inte följt med. Tur att jag inte betalade mer för lådan, tänkte jag. Men det kunde bli kul att prova brädet under en spelkväll i framtiden tänkte jag samtidigt. Jag och mina vänner hade ofta spelkvällar då vi drack vin och spelade brädspel, vilket framåt småtimmarna kunde sluta hur som helst. Antingen blev någon osams över reglarna i Monopol eller så så firade vi alla att vi vunnit då ingen var nykter nog att veta vems tur det var i fia-med-knuff.
Den natten sov jag oroligt och när jag vaknade var jag allt annat än utsövd. Trött gick jag upp för att starta kaffebryggaren och ge katten mat, allt enligt min inövade morgonrutin. Katten som alltid kommer till matskålen så fort hon hör ljudet av kylskåpet som öppnas kom inte denna morgon. Istället hittade jag henne under soffan där hon verkade ha spenderat natten. Efter att ha sträckt in handen och klappat henne tänkte jag att jag skulle ha lite koll på henne så hon inte var sjuk. Detta beteende var inte likt henne. Efter att jag fått i mig lite frukost begav jag mig till jobbet.
När jag kom hem den dagen fick jag en konstig känsla så fort jag kom in i lägenheten. En känsla av att jag inte var ensam. Jag skakade av mig känslan och gick istället för att titta i kattens matskålar. Hon hade ätit upp mjuk-maten och även en del av torrfodret. Skönt, då verkar hon inte vara sjuk fast att hon bettet sig lite märkligt. Senare på kvällen skulle jag leta fram rena kläder till morgondagen. Garderobsdörren stod på glänt vilket det ofta gjorde då jag slarvade med att stänga den. På golvet av garderoben låg en klänning som halkat av sin galge. Eftersom det var en av mina finare klänningar som hängde längst in i garderoben var det egentligen lite konstigt att den halkat av galgen då jag inte varit så långt in i garderoben och rotat på länge. Utan att tänka nämnvärt på det plockade jag upp klänningen och hängde tillbaka den på en ledig galge. Efter att ha plockat fram kläder stängde jag garderobsdörren så att det skulle se lite städat och ordningsamt ut.
Denna natten sov jag bra, bortsett från att jag vaknat till ett par gånger av att jag hört ljud. Eftersom katten är vaken större delen av nätterna somnade jag om på en gång då jag visste att ljuden bara berodde på min fyrbenta hårboll. På morgonen ville jag minnas att ljuden som väckt mig hade påmint om fotsteg. Men jag visste ju att det bara hade varit katten. Hennes små tassar måste blandats med mina drömmar och fått mig att minnas något annat än verkligheten. Katten låg även denna morgon under soffan men kom tveksamt fram till matskålarna när frukosten serverats. Efter att ha ätit lite sprang hon in under soffan igen. Innan jag åkte till jobbet bestämde jag mig för att hämta en halsduk i garderoben då termometern visade att temperaturen var betydligt kallare än gårdagen. Garderobsdörren stod på glänt idag igen. Konstig... jag var säker på att jag stängt den dagen innan. Men kanske hade jag slarvat och den glidit upp de centimeterna den stod öppen. Jag ryckte åt mig en grå halsduk och begav mig ut i kylan.
Återigen fick jag en konstig känsla då jag kom hem denna dag. Jag kanske börjar bli sjuk eller något, tänkte jag, för att sedan leta efter katten och se hur hon mådde. Hon kröp ut från soffan för att sedan göra mig sällskap i köket då jag lagade mat. Under tiden jag åt skrev jag med mina vänner i våran gruppchatt. Lisa undrade vad vi alla hade för oss i helgen. Jag kom då att tänka på mitt ouijabräde och föreslog att vi skulle ha spelkväll hemma hos mig. Då alla tyckte att det var en bra ide bestämde vi att vi skulle ses hos mig på lördagskvällen.
Denna natten sov jag oroligt igen. Jag väcktes av ett ljud jag inte kunde identifiera och när jag tände lampan tyckte jag mig se en skugga i dörröppningen till sovrummet. Skuggan såg ut att vara från en människa men jag såg den endast en sekund då den försvann i riktning mot köket. Jag blev osäker på om det var mina trötta ögon och faktumet att jag var yrvaken som fått mig att se fel. Inte kunde jag ha sett en skugga av någon. Min rationella del av hjärnan tänkte att det var nog bara katten som i skenet av lampan fått en skugga mycket större än hennes verkliga storlek. Men känslan av att jag faktiskt sett en människoliknande skugga förbryllade mig så mycket att jag reste mig upp och gick ut i hallen och tände lampan. Jag var inte rädd att det skulle vara någon i lägenheten. Som sagt så tror jag att allt har en naturlig förklaring och därför ville jag se om det var katten som var uppe och gick. Kunde jag bara se att det var hon skulle jag kunna somna om utan att tänka mer på saken. -Hallå gumma?, frågade jag och tittade runt utan att se henne. Är det du som är uppe och går? Hon svarade med ett jamande som kom från soffan. Jag gick till in i vardagsrummet och böjde mig ner och sträckte in handen under soffan. När min hand strök över hennes mjuka päls hörde jag ett svagt spinnande från henne. Hon måste sprungit in och lagt sig här precis nu antog jag. Jag gick ut i köket för att passa på att dricka ett glas vatten, mest eftersom jag ändå var uppe. När jag åter gick mot sovrummet kom katten efter för att göra mig sällskap. När jag lade mig ner och drog upp täcket upptäckte jag att katten stannat upp och stirrade med skarp blick på den halvöppna garderobsdörren. Djupt inne i den lilla kattkroppen hörde jag ett morrande formas. Ljudet steg och blev till ett fräsande som följdes av att hon sprang ut i vardagsrummet och jag hörde hur hon klämde sig in under soffan. Jag förstod inte vad som flugit i henne.
Nattens uppvaknande hade fått mig att vara extra seg denna fredag. När jag till slut kom hem efter veckans jobb bestämde jag mig för att beställa pizza istället för att laga mat. Det var ju trots allt helg nu, så då kunde jag äta skräpmat utan att skämmas. Medan jag väntade på att pizzan skulle levereras städade jag inför spelkvällen och gästerna som skulle komma dagen efter. När jag skulle flytta på ouijabrädet som blivit liggandes på bordet fick jag se ett glas som stod på brädet. Jag kunde inte minnas att jag satt något glas på brädet men måste ställt ifrån mig det utan att tänka på det. Det var antagligen vattenglaset från natten då jag varit yrvaken och förvirrad. När jag pockade upp glaset fick jag se att det stod placerat precis över order ”hej” på spelbrädet. Jag skrattade till för mig själv. Lite ironiskt att jag satt glaset så perfekt över ”hej”. -Hej, finns det några spöken här, sa jag med löjlig röst och skrattade igen. ouijabrädet lade jag in i mitt skåp bland alla de andra brädspelen. Jag fortsatte städningen med att plocka upp en tröja från golvet som jag kastade in i garderoben. Samtidigt som jag stängde garderobsdörren plingade dörrklockan och jag skyndade dit för att få min efterlängtade pizza.
På lördagsmorgonen sov jag ut. Efter att ha legat vaken en stund lockade jag på katten. Det var en av våra rutiner att hon kom in och la sig i sängen när jag hade sovmorgon. Jag valde att tro att hon tyckte det var lika mysigt som jag med morgonmys, men egentligen ville hon nog få upp mig ur sängen så att jag skulle ge henne mat. Men denna morgon kom hon inte. Jag hörde henne jama ute i köket men in till sovrummet ville hon inte komma. Efter ytterligare en stund i sängen gick jag till slut upp. Då fick jag se att garderobsdörren åter stod öppen. Börjar gångjärnen bli slitna eller vad är det som gör att dörren inte längre håller sig stängd? Jag stängde dörren och kontrollerade att det klickade till innan jag ryckte i den för att känna att den var ordentligt stängd och inte kunde glida upp. Jag kan irritera mig onödigt mycket på sådana små saker som en dörr som glider upp om man slarvar att stänga den. Men nu var dörren i alla fall stängd ordentligt.
Efter frukosten gjorde jag mig i ordning för att gå ut och göra lite ärenden. Bland annat skulle jag köpa kex och ost till kvällen. Jag behövde även ta en sväng förbi systembolaget för att köpa en bag-in-box inför spelkvällen. När jag stod framför spegeln i badrummet och tog på mig mina smycket märkte jag att min silverring var borta. Jag har en liten skål med lock vid handfatet där jag förvarar de smycken som jag oftast använder. Där förvarar jag min silverring som jag fått av Lisa och Agnes när jag fyllt 20. Men nu var den inte där. Jag kunde inte förstå vart den tagit vägen. Den låg alltid där om den inte satt på mitt finger. Det var en ganska enkel ring med sparsam utsmyckning, men det var min favorit. Jag letade en stund för att försäkra mig om att den inte låg utanför skålen eller i burken med hårsnoddar. Men jag hittade den ingenstans. Fundersam fortsatte jag sätta upp håret innan jag gav mig ut för att fixa mina ärenden.
Efter att ha uträttat mina ärenden spenderade jag eftermiddagen med att kolla på film. När det blev dags att byta från mysbyxor till något finare för kvällen fann jag åter igen garderobsdörren öppen. -Va-fan, svor jag för mig själv. Jag stängde ju dig... dörrjävel... muttrade jag medan jag valde bland jeansen som hängde på galgarna.
När klockan var lite efter sex plingade det på dörren och Lisa stod med ett stort leende och en systemetkasse i handen. Vi hade precis hällt upp var sitt glas vin när det plingade igen och Agnes och Sara gjorde oss sällskap. Det dröjde inte länge innan Clara och Therese hade anslutit. Ett par timmar senare hade vi ätit ost och kex, pratat om allt och inget och druckit vin så att vi alla var fnittriga. -Nu är det dags att vi spelar något!, utbrast Therese som alltid var full av energi. -Vad vill ni spela?, frågade jag medan jag gick mot skåpet där alla mina brädspel låg. Jag hade inte berättat för tjejerna om mysteri-boxen jag köpt, eller om ouijabrädet. Det hade bara inte blivit av. När jag öppnade skåpet såg jag genast ouijabrädet jag lagt in kvällen innan. På brädet låg min silverring som saknades från badrummet. Jag frös till i hela kroppen när jag såg ringen ligga placerad perfekt över ”hej”. Ringen ramade in ordet på ett sätt som krävt att den som lagt ringen där placerat den med vilje och med viss precision. HUR FAN HAMNADE RINGEN DÄR?!, undrade jag. Nog för att jag blivit lite virrig och glömsk de senaste dagarna... men jag var helt, HELT säker på att det inte var jag som lagt ringen där. Det fanns ingen annan som kunde gjort det heller. Men det måste ha varit någon annan... hur hamnade den annars där. Snabbt ryckte jag åt mig ringen och satte den på mitt finger. -Åh, ett ouijabräde! Det måste vi prova! Lisa sträckte sig framför mig för att få tag på spelbrädet upprymd över fyndet. Efter att ha upptäckt ringen på spelbrädet var jag inte det minsta sugen på att prova brädet. -Spelbrickan man ska ha på brädet saknas, sa jag i ett försök att förhindra spelet. -Det gör väl inget, vi kan ta ett glas eller något, kontrade Lisa. Obehaget steg i min kropp. -Då blir det ju inte på riktigt, sa jag och försökte dölja obehaget och skräcken som infunnit sig i mig. Jag tog spelbrädet från Lisa och lade det ovanpå det axelhöga skåpet för att snabbt säga: -Vad sägs som en omgång Trivial pursuit? Det var det första spelet jag sett i skåpet och jag spelade gärna vad som helst, så länge det inte var ouija. Sagt och gjort så spenderades kommande timme med en omgång Trivial pursuit och ännu mera vin. Efter det blev det några glas till och tre omgångar Alias. Vi hade det riktigt trevligt och stämningen var på topp. Alla vara vid det här laget ganska berusade vilket resulterade i oavbrutet skratt åt saker som i nyktert tillstånd inte hade varit särskilt roligt. Lisa kom tillbaka från toan med ouijabrädet i sin hand. -När jag var på toa hände det något konstigt, sa hon ganska allvarlig. -Vad då?, frågade Agnes och Sara i kör. -Det kom ett spöke och sa att vi måste spela ouija. Lisa tappade masken och skrattade ut de sista ordet i meningen vilket resulterade i att vi andra brast i gapskratt vi också. Jag också. Det var förmodligen vinet och den goda stämningen som fått obehaget över ouijabrädet att försvinna. I denna stund mindes jag nog inte ens ringen jag hittat där tidigare på kvällen. Hur som helst så protesterade jag inte mot att spela denna gång. Agnes drack upp det sista av sin GT och vände glaset upp och ner på brädet. -Hur börjar vi?, frågade hon då hon svalt den stora klunken. -Vi säger hej. Antar jag? Clara tittar på oss andra för att se om någon hade invändningar. -Vi måste fråga om det finns någon ande här. Och be den om ett tecken! Nästan vrålar Therese ut. Therese blir oftast ännu mer energisk än vanligt då hon får alkohol i sig. -Och alla måste ha fingrarna på glaset. Annars funkar det typ inte, sa Lisa och la sitt finger på glasets botten. Vi andra följde efter. -Finns det någon ande här, sa Lisa med tillgjord mörk röst så påminde om en skräckfilm. Det fick oss alla att brista ut i skratt. Håll kvar fingrarna, skrattade Lisa, annars fungerar det inte. -Vilket tur att vi har med en expert, skrattar jag och gav Lisa en menande blick. -Haha, om du har en examen i ouija så får du gärna ta över, skrattar hon. Men först vill jag se ett inramat diplom. Vi skrattade i flera minuter innan vi samlade oss och Lisa åter sa: -Finns det någon ande här så ge oss ett tecken. I en halv minut satt alla tysta och väntade på att något skulle hända. Jag tror inte att någon av oss förväntade oss att något skulle hända. Vi hade ryckts med i stämningen och lyssnade spänt samtidigt som vi tittade på spelbrädet. Så plötsligt hörde vi ett knackande. För en sekund stelnade vi till men Agnes kunde inte hålla minen utan avslöjade sig själv med ett fniss. -Ha ha, trodde du vi skulle gå på det eller?, frågade Clara. -Ni ville ha ett tecken och det fick ni, skämtade Agnes. -Jag tänker ta en rök-paus, någon som vill med?, frågade Sara som är den enda av oss som röker. Det slutade med att vi alla gick ut på min lilla balkong. Den friska, kyliga luften var ett skönt avbrott. Efter två cigg gick vi alla in igen. Jag slängde ett öga mot ouijabrädet och fick se glaset stå placerat över ”hej”. -Lämnade vi glaset på hej?, frågade jag de andra. -Vad pratar du om?, frågade Lisa. -Spelbrädet, sa jag. Lämnade vi glaset på ”hej”? Jag kom på mig själv med att låta irriterad och hoppades att ingen hörde det. -Det kanske är anden som säger hej, skrattade Agnes retsamt och de andra stämde in i skratt. Jag tog bort glaset och plockade med ett par andra glas ut till diskhon. -Therese och Lisa ska spela ett parti schack och vi slår vad om vem som vinner, ropar Clara inifrån tv-rummet. Vem satsar du på? -Therese, svarar jag snabbt. Lisa är för full för att ens veta hur pjäserna ska ställas upp. Jag hade delvis rätt. Lisa fick upp spelpjäserna men var inte nykter nog att minnas vilken spelpjäs som fick gå på vilket sätt. Partiet blev kort och efter en skål för vinnaren tyckte vi alla att det var dags att avsluta kvällen. Jag bar ut all disk till diskhon medan tjejerna tog på sig ytterkläderna. Sedan följde jag dem ner för trapporna och vinkade av dem vid busshållplatsen som låg 20-tal meter från min port. Kylan bet i kinderna och det var skönt att komma in i den varma lägenheten igen. Jag var trött och orkade inte bry mig om att borsta tänderna utan gick raka vägen till sovrummet. När jag passerade bordet där ouijabrädet låg kvar stod där ett glas. Glaset stod upp-och-ner rakt över ”hej”. Jag gick fram och tittade förbryllat på glaset. Jag var långt ifrån nykter men jag hade plockat ut alla glas till diskhon innan jag följt tjejerna ut. Obehaget som ouijabrädet åstadkom fyllde min kropp på nytt. Då tröttheten tog över ställde jag ner glaset på bordet med en övertalande tanke om att ”jag missade bara glaset, det har stått där hela tiden. Jag är för full för att minnas det bara”. Spelbrädet ville jag i alla fall inte se mer av så jag la in det i skåpet igen och stängde skåpdörren. Sedan gick jag in i sovrummet, klädde av mig och somnade på två minuter.
Ett ljud hade väckt mig. Det var mörkt i rummet och mitt huvud var tungt och snurrigt. -Kom hit kissen, lockade jag på katten då det måste ha varit henne jag hört. Som svar fick jag ett fräsande som kom utifrån hallen. Jag tände lampan för att se vad klockan var och kanske kunde jag även få svar på vad katten hade fräst åt. Ljuset av lampan stack i ögonen. När ögonen hade börjat vänja sig såg jag en svag skugga på väggen. Skuggans konturer bildade gestalten av en smal, människoliknande varelse. Men skuggan såg inte ut som skuggan från någon som stått framför lampan, för skuggan var inte alls så kompakt, utan snarare som skuggan från en tunn gardin som släpper igenom det mesta av ljuset. En svag skugga. Skuggan var rakt framför mig och jag kunde inte se något som orsakade den. Instinktivt kastade jag blicken mot garderobsdörren. Den stod öppen. Denna gången var jag inte säker på att jag stängt den. Mitt fokus flyttades tillbaka till skuggan. Om det var skuggan av en människa var det en kort människa. Smal, eller rättare sagt spinkig och armarna längs dess sidor såg oproportionerligt långa ut och fingrarna lika så. Eventuellt kan det ha varit naglar som fick fingrarna att se längre ut. Jag tog in dess utseende på några sekunder innan jag la märke till att skuggan inte kunde komma från något i rummet. Skuggan från en möbel rör sig inte. Det gjorde skuggan. Inte som en direkt rörelse, utan den var bara inte still. Som det lätta gunget som blir när en människa andas. Hela min kropp stelnade till och skräcken fyllde varje millimeter av mig. Jag slutade andas då jag var rädd att skuggan skulle lägga märke till mig. Jag utgick från att skuggan var något levande. Om det var skuggan eller det som måste orsaka skuggan som skrämde mig kunde jag inte reda ut. En skugga har ju alltid en källa, men skuggans källa skulle i så fall finnas framför mina ögon vilket den inte gjorde. Jag låg paralyserad av skräck i cirka en minut innan jag tog mod till mig att snabbt släcka och dra täcket över huvudet. Tack vare allt vin jag druckit under kvällen somnade jag om efter kanske en halvtimme.
Jag vaknade av att solen sken in på mig. Med en gång påmindes jag av nattens händelse. Hade det bara varit en dröm? Jag hoppades det men det hade varit alldeles för verklighetstroget för att vara en dröm. Vad kastar en skugga utan att synas? Tänkte jag och kände hur obehaget fick det att vändas i magen. Jag hade ingen lust att ligga kvar i sängen utan gick upp för att distrahera tankarna med att städa. Huvudvärken påminde mig om allt vin jag druckit kvällen innan. Jag gick fram till väggen där skuggan visat sig under natten. Nu lystes väggen upp av solljuset. Trots att jag sett samma beigea tapet varje dag synade jag den noga efter fläckar eller något annat som kunde förklara om nattens upplevelse trots allt hade varit en synvilla. Men inget. Jag gick fram till garderoben och stängde dörren med en bestämt smäll. Jag behövde kaffe. Mycket kaffe och en Alvedon. Så snart jag startat kaffebryggaren och gett katten mat gick jag in till vardagsrummet för att städa undan. Katten jamade godmorgon underifrån soffan. Då fick jag se det. Ouijabrädet stod på bordet med ett glas på. Jag visste att glaset var placerat på ”hej” redan innan jag kommit hela vägen fram till brädet. Jag hejdade mig i steget och tog sedan mod till mig och gick fram till brädet. Mycket riktigt stod glaset över ”hej”. Jag tog ett djup, långt andetag. Andades in... och ut. Sedan ryckte jag åt mig glaset och spelbrädet och gick ut i köket. Spelbrädet kastade jag ner i papperskorgen. Det var för stort och endast ena hörnet gick ner i sophinken men de sket jag i. Nu skulle det förbannade spelbrädet ut. Jag ringde min mamma samtidigt som jag kläde på mig och hällde upp kaffer i min termosmugg. Jag frågade mamma om hon var hemma och sa att jag inte hade något för mig idag så jag tänkte komma på besök. Sanningen var att jag inte stod ut med att vara hemma i lägenheten hela dagen. Inte efter det som hänt under natten. Jag började på riktigt tro att jag var galen. Mamma sa att hon var hemma hela dagen och om jag kom kunde vi äta en god middag ihop. Det skulle bli trevligt.
På bussen på väg till mamma försökte jag reda ut tankarna. Hade jag börjat gå i sömnen, fast att jag aldrig gjort det tidigare? Var det i sömnen jag hade plockat fram ouijabrädet från skåpet. Nä... det kändes inte troligt. Och varför placerades alla saker över ”hej”. Vadå hej? Vem eller var det kanske VAD vill säga hej? Och varför öppnas garderobsdörren jämt? Är det verkligen bara gångjärnen som har blivit slitna? Eller är det någon som öppnar dörren när jag inte är hemma? Varför beter sig katten så konstigt? Allt hade börjat med den där mysteri-boxen. Lådan hade varit väldigt tung när jag hämtade den. Men då jag öppnat den var varken lådan eller dess innehåll tungt. Jag drack mitt varma kaffe med rynkade ögonbryn. Jag var så irriterad men ännu mera rädd. Vad jag var rädd för visst jag ju inte ens. Skuggan jag sett under natten MÅSTE ha orsakats av något. Allt har en naturlig förklaring, även om man inte alltid ser den med en gång, mediterade jag för mig själv. Vem hade ens skickat ett spelbräde i en så stor låda? Hm... lådan hade varit tung... kunde det vara så att det funnits något mer i lådan... något som avsändaren hade velat bli av med... något som hade med ouijabrädet att göra? Kan brädet ha hämtat något från andra sidan som sedan följt med brädet hem till mig. Något som nu ville ha min uppmärksamhet... något som inte hör hemma i denna värld och därför inte syns? Kan något som inte syns ge en skugga...? Bussen stannade och jag vaknade upp ur mina tankar och skyndade mig av.
Jag hade en trevlig dag med mamma men jag kunde inte sluta tänka på att konstig som hänt det senaste. Mamma märkte att jag svävade iväg i tankarna och frågade flera gånger vad jag tänkte på. -Inget, försäkrade jag henne. Jag har sovit lite dåligt bara. Jag kunde inte förklara för henne om allt konstigt. Vad skulle jag säga? Att det kanske finns något i min lägenhet, att garderoben behöver nya gångjärn, katten beter sig konstigt och att jag glömt vart jag ställt mina vattenglas. Ingen människa håller väl koll på vart de ställer sina glas! Jag insåg hur paranoid jag skulle ha låtit om jag sagt detta högt. Jag ville inte oroa henne men jag passade ändå på att fråga om jag någon gång gått i sömnen som barn. -Nej, det kan jag aldrig minnas att du gjort. Varför undrar du det? Mamma tyckte såklart att det var en konstig sak att fråga apropå ingenting. -Nej, inget särskilt. Bara en grej jag och tjejerna pratade om igår, ljög jag för att avfärda samtalet.
Det hann bli kväll innan jag till slut tog bussen hem. För varje meter bussen åkte växte sig obehaget större i mig. Stegen upp för trappan var tunga och när jag vridit om nycklarna i låset tog jag ett djupt andetag och sa till mig själv: ”Skärp dig! Allting har en förklaring. Och spöken finns inte. Det vet du”. Sedan öppnade jag dörren och klev in i lägenheten. Allt var som vanligt och jag andades ut och kände mig dum som låtit tankarna spinna iväg. Nycklarna hängde jag i nyckelskåpet på väggen och ytterkläderna hängde jag av mig vid hatthyllan. När jag kom in i vardagsrummet såg jag ouijabrädet stå på bordet. Denna gången var det ett av mina halsband som låg på brädet. Det var ett av de smycken jag förvarade i badrummet vanligtvis. Nu låg det placerat över ”hej”. Blodet frös till is i ådrorna. Jag blev rasande över rädslan som fyllde mig och hanterade det genom att bestämt och hastigt ta upp spelbrädet och med full kraft bryta det på mitten över mitt knä. Jag la ihop de två halvorna och bröt det på nytt över knät. Med bestämda steg gick jag sedan ut i köket och slängde bitarna i sopphinken igen. Denna gången gick hela spelbrädet, rättare sagt bitarna av det, ner helt i sophinken. Jag tryckte till bitarna lite extra så att de tog emot i botten. -Jag är inte galen, mumlade jag irriterat till mig själv och styrde stegen tillbaka till vardagsrummet. Halsbandet satte jag runt halsen. Nu kunde det inte hamna på det dumma spelbrädet såvida ingen slet de från min hals, resonerade jag. Efter det tog jag en dusch och tvättade håret. Det var en kort dusch. Klockan var mycket och imorgon blev det en ny vecka. Efter duschen gjorde jag mig i ordning för kvällen och det sista jag tänkte göra var att släcka ner i lägenheten. Jag släckte i köket och gick vidare till vardagsrummet... Där, på bordet låg de trasiga ouijabrädet. Jag gick långsamt och tveksamt fram till det. De fyra bitarna låg tätt ihop som att någon försökt laga det men inte haft varken tejp eller lim för att fästa bitarna i varandra. Över ”hej” låg mina nycklar. I några sekunder stod jag helt mållös och gapade med blicken fäst på spelbrädet. Hur...? var allt mina tankar kunde forma. Min ilska hade inte försvunnit. Enda förklaringen till att ouijabrädet och allt annat konstigt är att någon är i min lägenhet och flyttar sakerna. Någon som jag inte ser. Som inte låter sig bli sedd. Genast bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Jag beväpnade mig med en stekpanna och ficklampa innan jag gick in till garderoben i sovrummet. Dörren stod på glänt. Med stekpannan redo att slå till vem, eller vad, som kunde finnas där inne lyste jag igenom garderoben. Jag flyttade på kläderna för att försäkra mig om att det var tomt. Det var det. Efter att ha sökt igenom hela lägenheten lyste jag igenom garderoben en gång till. Hela tiden med stekpannan i högsta hugg. Nu andades jag ut och slappnade av för första gången sedan jag kommit hem. Det var ingen i min lägenhet. Bara jag och katten. Och dörren var låst. Hade det varit någon här var den inte det längre. För säkerhets skull lät jag några lampor vara tända när jag gick och lade mig.
Vettskrämd vaknade jag upp. Jag vet inte vad som väckt mig men jag var säker på att något var fel. Försiktigt sträckte jag ut armen och letade upp lampknappen som tände sänglampan. 03.00 visade klockan. Paniken sköt igenom mig då jag plötsligt insåg att sänglampan var en av de lampor jag lämnat tänd. Sakta vred jag på huvudet för att se ut över rummet. Framför sängen såg jag samma skugga jag sett natten innan. Den var ännu mer obehaglig än jag mindes den. Med sina långa smala armar. Skuggan var fortfarande svag som från en tunn gardin. Skuggan rörde sig mot mig. Den sträckte sina oproportionerligt långa knotiga fingrar mot mig. Jag höll andan och hjärnan kunde inte formulera en enda tanke. Skräcken paralyserade mig. Skuggan tog ytligare ett steg närmre. Med armarna sträckta mot mig tog den sig över sänggaveln och kröp sakta mot mig. När den kommit fram till min bröstkorg sträckte den på sig, lutat över mig. De knotiga fingrarna kom närmre mitt ansikte... Jag måste ha svimmat för plötsligt vaknade jag upp med ett ryck. Jag drog häftigt efter andan medan jag kastade mig efter lampknappen. Lampans ljus kastade ett skarpt ljus över rummet. Tomt. Förvirrad och skräckslagen som jag var kastade jag mig ut i köket och greppade stekpannan jag lämnat framme från kvällen. Jag kollade först att dörren var låst. Sedan sökte jag igenom lägenheten säkert tio gånger utan att hitta något. Inget ovanligt alls. Bara katten som jamade under soffan.
Nu är klockan 05.48 och jag är inne på min åttonde kopp kaffe. Om en timme ska jag ringa till jobbet och sjukskriva mig för dagen. Idag ska jag göra mig av med ouijabrädet för gott. De fyra bitarna ligger fortfarande på soffbordet framför mig. Prydligt och tätt intill varandra. Ditlagda av den där hemska saken. Min ytterdörr har varit låst hela natten och jag vet att det inte är något som varken kommit in eller gått ut genom den. Om skuggan som anföll mig är en ond demon, ett spöke, en poltergais eller något annat vet jag inte. Jag bryr mig inte. Vad det än är så är det av ondo. Jag känner det i varje nerv i kroppen. Min rimligaste gissning är att personen som skickade ouijabrädet till mig hade framkallat något som inte hör hemma i vår värld. Något som följde med i lådan till mig. Så fort affärerna öppnar ska jag åka och köpa tändvätska och sedan ta mig ut i skogen och bränna ouijabrädet. Jag sväljer den sista klunken kaffe, vänder koppen upp och ner, placerar den över ordet ”hej då” och säger högt och tydligt ”HEJ DÅ”.
submitted by Jezii_ to u/Jezii_ [link] [comments]


2018.09.05 12:37 f-to-b [Seriös] Vet inte vad jag ska göra

Vet inte vad jag ska göra längre. Mitt liv är en nedräkning till dagen jag känner att jag inte orkar fortsätta mera. Antingen avslutar jag på egen hand eller så kommer jag tvingas leva såhär i 50-60år till innan jag äntligen får dö i min ensamhet.
Jag har under några år gått runt och inte haft några känslor för något. Har varken varit glad eller ledsen mer än korta ögonblick. På jobbet, med familjen och med vänner så tar jag på mig min mask och låtsas. Frågar dom hur jag mår så svarar jag "som vanligt" för att jag inte vill ljuga och säga att det är bra.
Allt skit började med senaste tjejen jag träffade. Det var nästan 3 år sen nu. Hon ljög för mig från första stund, och korkad som jag var köpte jag allt. Trots att vi inte sågs mer än några månader så sabbade det min självbild då hon "använt" mig till att vara otrogen mot sin kille och för att jag varit så jävla lättlurad. För mig har ärlighet och att vara trogen sin partner alltid varit en absolut grundpelare som man inte under några som helst omständigheter får rubba, men i och med detta så tappade jag fotfästet.
Efter det så har mitt liv varit lite som i en dimma. Jag har gått till jobbet, gjort mina timmar, åkt hem och surfat, spelat eller tittat på tv för att sen gå och sova. Om och om igen. Dag ut och dag in fram tills för ett halvår sedan.
Jag träffade en tjej. Vi umgicks mycket, skrev mycket och kom bra överens. Hon hade gått igenom mycket otrevligt med en tidigare pojkvän som hon delade med sig av och jag lyssnade, fanns där och gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne.
Jag hade äntligen fått något att leva för. Någon att bry mig om och finnas för. Att jag hittat någon att anstränga mig för.
Under denna tiden så har hon pratat om att hon inte är intresserad av en pojkvän. Speciellt inte när hon har så svårt för att lita på män.
Det var alltid en kompisrelation fram tills att jag började få andra känslor för ett par månader sedan. Första gången jag känt något sådant sedan tjejen som sabbade mig. Jag berättade för henne om hur jag kände och hon sade att hon inte kunde besvara mina känslor och att hon inte var ute efter en partner. Jag accepterade detta då jag vet om mina brister och förstår att hon inte vill ge sig in i något än.
Men inte långt efter det så började hon träffa en kille som hon sagt att hon kommer "satsa" på.
Det rev allt för mig. Nu finns det inget kvar längre förutom den där förbannade jävla tomheten som jag för första gången vågat tro kanske skulle kunna försvinna.
Jag har en gång tidigare fått höra att min personlighet varit en dealbreaker vilket var lite jobbigt, men jag var yngre och kände att jag kan jobba på det. Inget konstigt. Men att få höra det indirekt nu igen från en person jag verkligen kämpat för förstörde mig.
Jag har sedan första gången försökt bli en mer självsäker, lättpratad person som faktiskt går att ha att göra med men bevisligen har inget ändrats.
Har under dom här åren insett att jag kanske inte kommer få leva det där svenssonlivet med familj, villa och volvo, men har ändå känt mig okej med det. I och med detta känner jag dock verkligen att allt positivt som jag kommer vara med om i mitt liv redan har hänt.
Varenda försök jag gjort för att få det bättre har slutat med att allt blivit så jävla mycket sämre och jag orkar verkligen inte försöka mer.
Vet inte om jag kommer svara på några kommentarer men jag kommer definitivt att läsa varenda ord som skrivs om någon orkar att ta sig tiden.
Vill inte använda mitt "main"-redditkonto då jag inte vill att någon jag känner ska veta om mina problem.
submitted by f-to-b to sweden [link] [comments]


2018.08.07 23:25 Ecleptomania Kapitel 1 - Resans början [Chapter one - Swedish, non-translated]

“Gå idag? Det är ju lervälling ute, min skrud kommer att bli helt smutsig. Har ni någon aning om hur svårt det är att få ur lerfläckar ur det här materialet? Vi kommer inte ta oss fram till Pilaz snabbare för att vi går idag, det regnar ju fortfarande. Nej fan, jag stannar hellre här ett par dagar till, vi har bra mat här i värdshuset och det finns en ny kvinna att ta i sin famn varje kväll. Ska vi verkli-” Han tystnade när dem andra som satt runt det runda bordet stirrade ilsket på honom. Han svalde sina sista tuggor av mat i tystnad samtidigt som han, precis som dem andra såg misstänksamt runt omkring sig i värdshuset. Det var fullt av människor här, han kände sig inte bekväm med situationen, förutom Sodor så var han den enda felyan i värdshuset och Sodor låg uppe i sin säng fortfarande.
“Ja, men... “ Han suckade djupt och tog sin sista klunk vin samtidigt som han tittade ilsket på en gammal man som satt och skakade huvudet med en min på sitt ansikte som om han hade ätit något ruttet. “Jag ska bara upp och packa mina saker så kan vi röra på oss, är ni nöjda då?” Dem andra runt bordet sa inget utan nickade bara på sina huvuden. Quin var inte ett säkert land för dem att stanna i och det visste han också. Felyan suckade och började ta sig den långa vägen upp för trapporna för att komma till sitt rum.
Han smällde igen dörren bakom sig och suckade ännu en gång samtidigt som han lutade sig mot den gnisslande sängen. Han såg sig omkring i rummet som hade blivit hans hem den senaste veckan, de hade legat lågt här för att undvika kungens hantlangare, men det verkade som om dem var sällskapet på spåret. Han suckade ännu en gång och drog sina händer genom sitt långa röda hår. Han reste på sig och såg sig i spegeln som hängde från väggen, han var blek och mager, han var inte gjord för att vara på resande fot. Han hade svarta ringar under sina ljusblå ögon, han hade inte kunnat sova ordentligt under hela veckan.
Han ryckte till när det plötsligt knackade på dörren. En mörk röst hördes genom dörren. “Kom nu! Vi måste gå!” Ännu en suck smet ut från hans inre och han hörde sig själv säga “Ge mig ett ögonblick så ska jag bara packa klart. Gå ut ni så länge så kommer jag strax.” Han hörde hur fotsteg rörde sig bort mot grannrummet och hörde tydligt bultandet på Sodors dörr. Han samlade ihop sina kläder och sållade ut sina resekläder bland byltet som han sen tryckte ner i sin stora gröna ryggsäck. Han slängde på sig sin svarta resemantel efter att han tagit på sig en enkel vit tunika och ett par svarta byxor. Det regnade men det fick han överleva, han ville inte få sin skrud blöt. Några minuter senare så hade han gått ner och ut igenom dörren.
Det var en grå dag i den lilla staden i utkanterna av Quin, dem stenlagda gatorna var tomma av gudabarn som sökt sig till värmen och tryggheten inomhus. Felyan såg upp mot himmelen och kände det friska regnet falla ner på hans ansikte. Han harklade sig och såg på sina resekamrater som stod och väntade på honom, alla utom Sodor. De två människorna mötte hans blick, ingen utav dem såg speciellt glada ut, delvis så var det hans fel att dem var på resande fot. Han drog upp sin luva så att den täckte huvudet och gick ut i regnet mot sina vänner. “Vart är Sodor?” Han ställde frågan med en nedslagen röst, som nästan dränktes i ljudet av det fallande regnet.
Bifrosten, den gigantiska krigaren, gruppens muskler, svarade kort. “Sodor är på väg.” Felyan såg upp på Bifrosten, försökte möta hans ögon men jätten vek undan sin blick och såg tillbaka mot tavernan som dem alla spenderat den senaste tiden i. Alven försökte istället med den andra människan, han hade inte känt honom lika länge, bara ett par veckor, han visste knappt hans namn eftersom människan var helt upptagen med att uppvakta Bifrosten. När dem hade blivit bannlysta från landet och fått konungens män skickade efter sig så hade den här människan svurit sin lojalitet till Bifrosten. Han beskådade mannen, han var en stark människa, en vapensmed som slagit följe med dem för att han var övertygad om att Bifrosten var den bästa krigaren på Noordhland.
Felyan såg sig runt där dem stod och väntade i regnet, han hade ingen aning om vad staden som dem var i hette, för att den här hålan kunde knappast ha ett namn. Staden, som till närmast var mer en by än en stad var grå och tråkig, dem trånga gångarna mellan stadens hus var fyllda av skräp, lösdrivare som inte hade någon annanstans att sova och kullerstenar som var så dåligt placerade att man lätt kunde stuka foten om man trampade fel. Husen var inte heller en vidare syn, dem flesta husen var byggda i trä och hade sluttande tak, lagda med stenplattor, men det var mer en regel än ett undantag att husen var lagade med vilket material än ägaren kunnat få tag i. Kriget hade slagit den här staden hårt, det var i stort tomt på gudabarn i och med konungens rekryterings order.
“Så…” Felyan harklade sig igen. “Anskar… Vi har inte pratat så mycket sen du slog följe med oss.” Han sträckte lite på sig och det knakade till i ryggen, han rös till lätt av ljudet och känslan som knaket lämnade efter sig. Sedan så försökte han möta människans blick, men Anskar drog bara lätt efter andan, som en trött förälder och även han lade sin uppmärksamhet på dörren. “Jag tänkte, om det inte är för mycket besvär, jag har en ta-”. Felyan han inte avsluta sin mening innan ljudet av en trädörr som nästintill exploderade avbröt honom, chockad så vände han sig om för att se vad som hänt. Innan han hunnit vända blicken mot tavernan så såg han Bifrosten som skrockade lätt och skakade på huvudet.
Dörren till tavernan hade sparkats upp och flugit av sina gängor, från insidan av tavernan hördes skrik efter hjälp och i dörröppningen så syntes en felya utan like, Sodor Vani’a, klädd från topp till tå i sin svarta rustning, han bar sin hjälm under armen. Sodors bleka, nästan vita hud gav en stark kontrast till den mörka rustningen. Skriken från insidan av tavernan tystnade när Sodor vände sin blick in mot folket, han fnös till, spottade på golvet och gick ut till sina reskamrater. Felyan log mot sin rasfrände, lade handen på hjärtat och bugade lätt. Sodor besvarade hälsningen och vände sen sin uppmärksamhet mot dem två människorna.
“Varför i namnet på allt som är oheligt ska vi gå idag för?” Sodors röst var kall och ljusare än vad hans kroppsbyggnad skulle göra en beredd på. “Det regnar, det blåser och jag…” Felyan suckade och slutade lyssna, han visste att Sodor inte kunde övertala Bifrosten att stanna så han började istället att observera omgivningen, det var fortfarande väldigt stilla utom det eviga regnet, men han kände sig obekväm, det var något som var fel, något han inte kunde sätta sitt finger på. “Kencala, vill du också att vi ska dra iväg idag?” Han vände sin blick mot Sodor när han hörde sitt namn nämnas. Kencala suckade djupt och såg på sällskapet, han nickade som svar.
Sodor verkade missnöjd men gav efter och vände sig i tystnad bort från dem andra och började mumla något för sig själv. Kencala såg på Bifrosten, som också verkade orolig, som om det var något fel. “Det är någon som övervakar oss” sa Kencala och mötte för första gången på veckor, Bifrostens blick. Bifrosten knäppte upp spännet som bar upp skölden på ryggen och spände sakta den runda skölden på sin arm. Kencala knäckte lederna i sina fingrar, en dålig vana som han hade, ljudet från lederna dränktes dock i ljudet av regnet som öste ner. Sodor och Anskar såg på varandra och vände sina blickar mot torget och de trånga gatorna, sökandes efter vad det var som kanske övervakade dem.
Kencala skakade på huvudet och harklade sig. “Jag tror inte det var något, jag hade nog fel, men vi borde gå, vi har stannat här för länge, det är inte långt kvar tills vi är ute ur Quin”. Dem andra nickade som svar och med tysta steg så började dem sakta röra sig ut ur den gråa staden. Dem vandrade i tystnad en lång stund, det enda ljudet som hördes ovan regnet var Sodors rustning när hans fötter mötte marken. Bifrosten gick först, sköld redo och med sitt spjut i den andra handen. Kortsvärdet som var säkrat i en skida slog i takt mot benet med var steg han tog. Kencala var som i en egen värld, han tänkte inte, han gick bara, med blicken fäst på svärdet framför honom. Han hade sett Bifrosten använda det där svärdet i kriget, ett krig som vunnit honom mycket ära, men som för Kencala skulle betyda bannlysning från den plats han kallat hem.
Anskar gick också framför honom, en stor Noran från den kalla norden, också beväpnad med ett svärd, men han var inte en erfaren krigare, inte som Bifrosten och Sodor i alla fall. Bifrosten hade berättat för Kencala att det var bra att ha med sig en smed, som kunde hålla vapen och rustningar i gott skick. Kencala hade då bara nickat till svar och accepterat att den här människan skulle slå dem följe. Hur hade han kunnat neka Bifrosten, han var ändå delvis skyldig honom sitt liv.
Kencala vände upp blicken från Bifrosten och såg bakom sig, Sodor gick längst bak, försjunken i sina egna tankar. Hans stora tvåhandssvärd som han hade på ryggen var säkrat med en läderrem och det kortare svärdet bar han i sin skida i högerhanden. Han var den som förlorat mest på bannlysningen, han hade gått från en man med inflytande och en mäktig adelstitel, till en legoknekt. Kencala kände sig skyldig, dem hade inte blivit bannlysta om det inte var tack vare honom, men Sodor hade bara skakat på huvudet när han försökt be honom om ursäkt. Sodor hade bott i Quin i över tre måncyklar, han hade etablerat sitt hem där och Kencala hade fått äran att tjänstgöra honom på hovet. Men allt var förlorat nu, landsförvisade och med ett pris på sina huvuden så fanns det inget mer att göra än att ta sig ur Quin.
Han suckade och försökte komma på något att säga för att bryta den monotona tystnaden, men det var inget som han kom att tänka på som kunde göra den här situationen bättre, han hoppades bara att Bifrosten i framtiden skulle förlåta honom. Men det var ingen ide att försöka tvinga den ursäkten ur Bifrosten, så mycket visste han om den mannen. Men han visste inte så mycket om Bifrosten utom vad han var för något, jätten hade svurit sin lojalitet till Sodor för bara ett år sedan. Det hade blivit en stor uppståndelse på hovet när denna enorma man, denna stern, hade kommit in i fortet, obehindrat, fullt beväpnat och svurit sin trohet till greven.
Kencala hade inte protesterat när Sodor hade frågat honom om råd gällande att ha en stern på hovet. Tvärtom, han hade ivrigt sagt åt Sodor att acceptera sternens gåva, eftersom han visste redan då att det hade kunnat göra greven väldigt mäktig. Det fanns inte många av Bifrostens folk på Noordhland, dessa mänskliga giganter. Kencala hade bara sett två andra sterner i sin livstid innan Bifrosten kommit till hovet och alltid blivit fascinerad av deras fysik. Det fanns ingen stern som var under två meter i längd och det fanns inte bättre krigare på hela kontinenten än denna storväxta människoart, utom möjligtvis Regaterras elitgarde, men dem var bara ett rykte som ingen kunnat bekräfta under dem senaste århundradena, en legend från svunna tider när drakarna sägs ha härskat.
När deras steg tillslut hade lett dem ut ur staden och en timmes gång på landsvägen så var det tillslut Bifrosten som bröt tystnaden, hans mörka röst ingav en djup respekt när han talade, han var en född ledare. “Kencala, kan du göra något åt det här regnet? Eller är det något som din sort inte kan göra?” Felyan hade förvånat tittat på Bifrosten och nickade sakta på huvudet, som för att förstå vad Bifrosten hade frågat honom. Han funderade på om det faktiskt fanns något han kunde göra åt det. Men han var inte bevandrad inom druidernas konster. “Jag kan tyvärr inte göra något åt regnet, eller…” Han tänkte efter igen men ryckte med axlarna och bet sig lätt på insidan av läpparna samtidigt som han nästan skamset såg ner på marken. “Jag kan, men det kommer ta för långt tid. Däremot så skulle jag nog kunna…” Han funderade, han kunde inte göra något åt regnet i sig men han kunde använda sig utav dem arcaniska lärorna. ”… Jo, jag borde kunna se till att vi inte blir blöta i alla fall.” Bifrosten nickade till svar och tittade på Anskar som med misstänksam blick studerade Kencala.
“Hu’ skulle du gö’ det?” Utbrast Anskar med ett hånfullt leende på läpparna. Men sen drogs ögonen ihop och han tittade misstänksamt på Bifrosten och sen Kencala. ”Va’ mena’ Bifrosten? Och va’ mena’ du me’ att du kan gö’ oss torra?” Kencala tittade på Bifrosten och Sodor, dem alla hade stannat i säkerheten under en stor ek där dem kunde stå utan att det regnade för mycket på dem. “Har ni inte berättat för honom?” sa han tillslut och tittade med en frågande blick på dem andra. Sodor såg bister ut och drog på axlarna innan han sa. “Vi har ännu inte färdats med människan under en sådan lång tid att jag litar på den.” Sodor hade fortfarande aldrig kallat Anskar vid namn, utan bara sagt människan om honom. Den muskulösa smeden såg allt utom nöjd ut över att Sodor fortfarande behandlade honom som ett dumt djur men han höll sin tunga.
Bifrosten tittade på Kencala med en blick som bara kunde betyda att han väntade på att felyan skulle förklara situationen för Anskar. Kencala suckade uppgivet och mötte Anskars gröna ögon, som lågt gömda bakom det långa håret och det enormt buskiga skägget. “Du vet att vi blev landsförvisade utav den galne kungen, men du har verkar inte ha undrat varför en enda gång, hur kommer det sig?” Anskar drog på axlarna och svarade med sin skrovliga röst. “Jag hörde om Bifrostens storhet på slagsfälte’ och jag såg honom framfö’ mi-” Kencala höjde ett ögonbryn samtidigt som Anskar harklade sig. “Jag mena’, jag kunde förställa mig honom framfö’ mig och nä’ jag fick möjligheten att följa honom, den mäktigaste krigaren på Noordhlan’, så ifrågasatte jag inte, Helm gav mig möjligheten, bevarat var hans namn.” Kencala noterade hur människans hela kroppshållning och uttal förbättrades när han pratade om sin gud, Helm. Han hade inte mycket gott att säga om den nya guden Helm, hans folk hade spridit sin lokala folktro över majoriteten av kontinenten på knappt en måncykel. Det var delvis på grund utav Helms storhet som Kencala var i den situationen han idag satt i. Helm hade historiskt aldrig varit vänlig till felya och speciellt inte någon som nyttjar magins vägar.
Kencala kliade sig i nacken och försökte komma på något dräpande att säga, men han valde istället att gå den mer politiska vägen. “Nåväl, om du nu säger det, men håll din gud utanför det här. Gudarna, speciellt din gud, ler inte mot felya. Så tro så gärna du vill, men håll Helm utanför det här så är det snäll.” Han vände sin blick mot Sodor som bara nickade till svar och vände sig bort för att hålla koll på omgivningen. Kencala fnös lätt till och tittade upp på Anskar ännu en gång. “Jag har tjänat på Sodors hov i tre och sju månvarv... “ Anskars förvirrade blick fick honom att himla med ögonen och sucka ännu en gång, att människor hade svårt att lära sig den himmelska kalendern var alltid ett irritationsmoment för Kencala. “46 år i Helms räkning. Och jag är väldigt tacksam mot min greve att han hållit min hemlighet dold i alla dessa år, det har gjort att vi, trots att vi är felya och inte människor, kunnat åtnjuta ett gott liv i Quin… Hur ska jag säga det här då?... Jag är en Coronshi, en utövare av dem magiska konsterna.” Han skrattade till. “Ja, det var ju inte så svårt att säga det där.” Kencala pustade ut och såg på Bifrosten som lagt sin hand på Anskars axel för att hålla honom kvar på plats. Bifrosten spände sina ögon i Anskars och sa med tydliga ord. “Och det är inget du behöver oroa dig över.”
Kencala ignorerade att Anskar började att mumla på en bön till Helm. “Jag är inte en häxa, jag håller inte på med svartkonster och jag är inte här för att fördärva din själ. Jag är en felya, först och främst, som bara vill leva mitt liv i lugn och ro, jag råkar vara född med magi i mitt blod.” Anskar såg bestört på Kencala, men han verkade nästan men upprörd över att Bifrosten och Sodor inte verkar ha rört en min angående nyheten om att Kencala skulle varit en magiker. Kencala forsatte att prata på med sin lugna stämma. “Så, när kungen drog ut oss i krig så följde jag självklart med min greve.” Han nickade lätt mot Sodor som hade lagt handen på hjärtat. “Jag var tvungen att nyttja min magi under krigets gång, kungen fick nyheter om det och kallade därför mig till sitt hov...” Kencala tystnade. Hans ögon blev blanka, fyllda med sorg. Han ville inte tänka på hovet, han ville lägga händelserna kring vad som hände där bakom sig och bara komma ut ur det här fördömda landet.
Han hörde hur Sodor harklade sig. “Så, självfallet så slog jag följe med min trogna rådgivare på resan till Konungen. Bifrosten gav också följe, ingen utav oss hade en tanke på att ge upp Kencala till konungen. Det var dem orden som vi också lade fram på hovet. Konungen gav en människas vecka som tid, för att vi skulle försvinna ur hans land.” Kencala vände sin blick mot Sodor, som för att tacka honom med osagda ord. De två felya hade känt varandra blott en bråkdel av varandras liv, men det fanns ett djupt band mellan dem två.
“Så vi påbörjade vår färd och det var i huvudstaden som vår väg korsades av en människa från det kalla norr...” Sodor studerade Anskar från topp till tå och fortsatte efter att ha uttryckt en lätt fnysning. ”Som slog oss följe. Det har snart passerat fem människo veckors tid och vår väg ut ur Quin ligger framför oss ännu. Vi har inte gjort hast med vår resa, för att undvika konungens soldater som tveklöst väntat oss vid gränsen. Konungen har säkert fått bud vid det här laget att vi inte har hittats, så antagandet är nog att vi är försvunna långt bort nu. När väl vi är utanför Quin, så borde hotet mot oss vara borta.”
Kencala såg på Anskar igen och höjde sen sin högerhand för att lägga fingertopparna mot sin panna, Helms hälsning. “Jag är inte en demon, jag är bara en felya, som just nu flyr en kung som vill döda mig, eftersom din religion, säger att eftersom jag är född med magi i blodet, så borde jag brännas på bål.” Han såg till sin lättnad hur Anskar sänkte axlarna och slappnade av. “Om Bifrosten lita’ på dig, felya, så kan väl jag göra de’ också.”
Han skrockade till och vände sig mot Bifrosten som satt sig ner vid trädets rötter. “Så, göra något så att vi slipper vara blöta?” Bifrosten nöjde sig med att nicka till svar. “Då får ni ge mig ett par minuter, jag behöver tänka lite hur jag ska göra det på bästa sätt. Är du säker på att du är med på det här, Anskar?” Människan som såg allt annat än säker ut, nickade på huvudet, men Kencala kände människans blick följa honom med varje rörelse han gjorde. Efter ett par minuter av tystnad och tänkande så kände han sig säker nog för att kunna slänga en förtrollning över dem som skulle hålla dem torra och varma från regnet. Han drog efter andan och vände sig mot dem andra. “Jag är klar, jag behöver bara samla lite kraft, det här är inte lätt magi.” Sodor och Bifrosten såg båda nästintill förvirrade ut och han hörde tillslut hur Bifrosten frågade. “Hur kan… Vadå inte lätt magi? Jag har sett dig flänga iväg klot av… Av… Blixtrande eld mot våra fiender. Det gjorde du med ett par sekunders förberedelse, det här borde väl inte vara svårare?”
Kencala suckade och skakade på huvudet, samtidigt som ett lätt leende spred sig på hans läppar när Anskar dragit efter andan och backat ett steg. “Jag sätter mig gärna ner mig dig i framtiden och förklarar för dig varför de olika planen och deras krafter fungerar som de gör, men det skulle ta flera timmar och jag har inte tid eller lust att stå här och förklara något för dig som du ändå inte kommer förstå.” Kencala fnös som svar när Bifrosten himlade med ögonen och Sodor grymtat missnöjt. Han drog djupt efter andan för att inte förlora sitt lugn. “Mystik är en konst, att manipulera dimman, essenserna, livskrafterna och själar är något som inte kan förklaras enkelt. Att få dimman att göra en sak kan vara väldigt lätt, för att du böjer de-” Han avbröt sig och skakade snabbt huvudet fram och tillbaka. Det var inte värt mödan att försöka förklara komplexiteten runt dimmans eller essensernas kraft för ett par Coron’la. “Ne… Nej… Inte nu…” Han tittade på Anskar igen som plötsligt verkade betydligt mer bekväm med situationen, eftersom han nickade och började prata.
“Jag ä’ en vapensmed, jag ä’ tränad av min pappa, som va’ tränad av sin pappa, jag kan smälta och forma alla enkla metaller och göra vapen och rustninga’ av dem. Men jag kan inte snida en pilbåge eller tälja bra pila’, jag vet inte hu’ man tillverka’ ett armborst, det trots att jag ä’ en hantverkare. Det kanske inte ä’ en bra jämförelse, men det du kallar dimman, antar jag ä’ det du använder fö’ att skapa, magi?” Kencala såg på Anskar med en nyfunnen respekt och nickade som svar innan han kom på vad han skulle säga, men det kom inga ord, det var en fantastisk liknelse som människan hade kommit med. Sodor och Bifrosten bara ryckte på axlarna och såg på Kencala med en blick som sa mer än ord behövde, han skulle sätta igång.
Han tog av sig sin resmantel och hängde den en låg gren som stack ut från det stora trädet. Han drog fingrarna över barken och blev något nostalgisk när han tänkte tillbaka på sin tid i Quin, innan hovet, innan helvetet bröt loss. Han vände sig om och gick ut i det evigt fallande regnet, han möttes av en sval vägg och dem delar av honom som inte redan var dyngsura var nu genomblöta. Men felyan brydde sig inte om det, han behövde regnets kraft för att göra vad han behövde. Han började röra sina händer i en cirkel framför sig för att börja kanaliseringen av essensernas krafter, grundelementen. Runt omkring honom så började sakta ett blå- och vitfärgat skimmer träda in i verkligheten. Från varje vattendroppe som föll så såg det ut som ett ytterst tunt strimma av färger drogs ut ur dropparna och flödade sakta mot Kencalas händer.
När essensen hade samlats runt honom och dragit sig närmre hans händer så slutade han röra händerna och de skimrande strängarna som hade lagt sig som tentakler i luften stannade upp. Kencala hörde en nästan panikslagen flämtning bakom sig men han hade inte tid att tänka på vem det var eller varför, han ville inte tappa fokus nu, det kunde vara farligt för honom. Han sträckte ut sin högra hand och tittade som hastigast på ringen som satt på hans långfinger. Sen slöt han handen runt en utav dem till synes frusna tentkalerna av essens och plötsligt så var alla strängar borta och det enda som syntes var ett lätt sken från guldringen när smaragden på den blinkade till så kraftigt att alla som stod under eken bländades.
Kencala hade varit smart nog att blunda eftersom han visste att den improviserade mystiska lösningen antagligen skulle kunna komma med somliga bieffekter. Men han kände direkt att han hade lyckats. Vattnet på honom, som tyngde ner hans kläder, som rann längst hans kinder och över hans armar, bara rann av honom och han blev genast torr. Han skrattade till. ”Jag är så jävla bra!” Han vände sig om för att se mot sina reskamrater och försökte sitt bästa att hålla sig för skratt för Anskar som lagt sig ner på marken med sina händer knäppta för bön framför sig. Kencala hade föga respekt för någon gud, men just för Helm så var det alltid underhållande att se dem bedja för sina liv till en högre makt, en rad med människor som aldrig lyckats uppnå gudaskap. Sodor knuffade till Anskar med sin fot och Anskar tittade upp. ”Ä’ vi okej?” Kencala nickade som svar och gav människan ett leende, han var ändå imponerad att en människa tog magi så lättsamt som han gjorde. Att Anskar skulle vara för evigt lojal till Bifrosten var ingen frågan om, han litade på honom tillräckligt för att gå emot sin tro och acceptera magin.
Plötsligt så hördes ett enormt ljud och marken under deras fötter började att röra på sig, alla var snabbt uppe på fötter och backade undan från trädet som också hade börjat flytta på sig. ”Han kommer ramla! Flytta på er!” Bifrosten röt ut order som överröstade det tunga regnet och dem fyra sprang från trädet för att undvika fallet. Kencala vände sig om i tid nog för att se den mäktiga eken falla och ge ifrån sig ett kraftigt dån. Marken slutade röra på sig och ur hålet där den stora eken en gång stått så kröp det ut en stor varelse, den såg ut som en bepansrad mask som bröt sig ur kaskaden av jord som flög åt alla håll när trädet slog i marken. Trots det tunga ljudet av regn så kunde Kencala höra hur besten drog djupt efter andan, som om den luktade sig fram efter något, sedan såg han ett ansikte som såg ut att bestå av ett oändligt djupt gap fullt med tänder. Det var en jorddrake, precis som alla drakar så dras de till alla mystiska krafter oavsett vilket plan det kommer ifrån.
Kencala kunde föga om vildmarken och dess varelser, han hade spenderat majoriteten av sina år till att studera dem mystiska konsterna. Jorddrakar visste han tillräckligt mycket om för att veta att man skulle hålla sig borta från deras munnar eftersom dem var både blinda och döva. Men de har ett fantastiskt luktsinne från vad som enligt böckerna han läst var små hål i deras pansar längst hela kroppen och deras runda munnar tuggar igenom berggrund när de förflyttar sig under kontinenten. Kencala blev med ens fylld med fasa och oro. ”Fy vad vidriga varelser. Kommer den komma efter oss?” Bifrosten studerade varelsen, den var bara ett tiotal meter bort från dem men den hade börjat krypa med sin enorma avlånga runda kropp mot det fallna trädet. Som en stor mask satte den sitt platta ansikte mot trädets yta och började äta. Bifrosten skakade på huvudet. ”Nej, om vi går sakta härifrån så kommer den bara bry sig om trädet... Fast...” Kencala tittade skräckslaget på Bifrosten. ”Fast vadå? Du funderar väl inte på att vi ska ta ner den där besten? Den är ju minst 45 fot lång.” Bifrosten tittade på Sodor som skakade på huvudet. Även den annars blodtörstiga alven som inte backade för att spilla lite blod insåg att det var dömt att försöka ta ner en sådan varelse.
Bifrosten suckade och drog på axlarna. ”Den är bara 40 fot lång, en jorddrake kan bli över trehundra fot långa och äta sig kors och tvärs under kontinenten genom sin livstid. Och jorddrakars fjäll säljer för ganska många silvermynt, kanske till och med ett guldmynt per kilo. Dessutom så tror jag man kan använda tänderna till nått, mystiker brukar vilja ha dem.” Kencala och dem andra två såg på Bifrosten med förundran i blicken, sternerna var verkligen födda krigare, det fanns inget monster för stort eller hinder för mäktigt för att en stern inte skulle tänka på att ta ner den. Sternerna levde för strid, det fanns helt enkelt i deras blod. Kencala tänkte efter på dem gamla legenderna som sa att sternerna föddes färdigvuxna med vapen i handen, eftersom ingen påstås ha sett ett sternbarn. Men det fanns bara ett hundratal sterner på hela Noordhland så att ens ha träffat en Stern i en människas livstid skulle vara ovanligt nog.
Det var Sodor som tillslut tyst sa något om att de skulle gå och i tystnad så gick de långsamt därifrån för att inte dra till sig uppmärksamheten från draken som girigt åt på trädet. Kencala kunde svära på att han hörde hur trä krossades under drakens tänder. Men regnet vräkte fortfarande ner och det enda som hördes var återigen Sodors fotsteg när hans svarta plåtstövlar slog mot marken. Dem hade inte gått mer än 20 minuter i tystnad innan Anskar utbrast. ”Hu’ gö’ du det dä’? Va? Jag mena’ hu' lä' man sig en såndä’ sak?” Kencala himlade med ögonen och suckade han orkade inte förklara för ännu en människa något som de ändå inte skulle förstå, men Anskar hade ändå visat en sorts förståelse för det mystiska så det kanske kunde vara en idé att berätta lite för människan, ett sätt att vinna förtroende. Kencala gick i tystnad och tänkte i flera minuter på hur han skulle berätta hur planens krafter fungerade. Det var inte förrän Anskar ännu en gång, med sin bristfälliga alviska, frågade som Kencala tillslut vände sig mot människan och nickade lätt.
”Att fråga hur jag gör det är som att jag skulle fråga dig hur du smider ett svärd, men jag ska försöka. Det finns fler världar än den vi lever på, fyra andra som är välkända bland mystiker det är osannolikt att det finns fler än så dock för at-” Han avbröt sig när Anskar såg mer förvirrad ut än innan.” Elementens essenser, har kraften att manipulera världens element, eld, vatten, jord, luft, kyla och värme. Dessa krafter kommer från en annan värld som genom okänd anledning är kopplad till vår värld, vi mystiker kallar denna värld för Eltar. Essens finns överallt i världen, i naturen, i marken, luften, vattnet och allt annat du kan tänka dig, du måste bara lära dig att kanalisera den till dig.” Han stannade upp när han insåg att resten av sällskapet också stannat upp för att lättare kunna lyssna på honom. Kencala skrattade till och signalerade att de alla skulle fortsätta gå samtidigt som han höjde rösten. “Som mystiker lär man sig hur man formar om exempelvis Eltars essenser till praktiska saker, såsom ett eldklot för att slänga iväg på ens fiende, eller ett skyddande lager på kroppen för att man inte ska bli blöt.” Han tittade på dem alla, det rann vatten längst allas kroppar, men vattnet verkade inte göra dem eller deras kläder blöta utan fortsatte att bara glida längst med kroppen ner mot marken. ”Att forma essens eller andra krafter är egentligen inte så svårt, det är det lättaste steget, att väva en stabil mystisk effekt av det man fått tillgång till. Nej, det svåra är att kanalisera eller manifestera krafterna, locka ut den ur saker, så som jag gjorde tidigare.”
Sällskapet hade stannat igen och Kencala upptäckte att alla stod och tittade på honom. ”Vad? Vad vill ni nu då?” Sodor skrattade till och skakade på huvudet samtidigt som Bifrosten bara log och gav Kencala en blick som felyan tolkade som att han skulle fortsätta. Han tvekade ett tag, men fortsatte sedan i lugnt tempo. ”Att dra ut essens eller annan kraft ur ting är det svåra, eftersom du måste veta hur man skall få fram den, vilket görs på olika sätt beroende på vilken kraft du vill kunna tämja med mystikens hjälp. Som nu, så tog jag vattnet och vindens kraft för att göra så att vi inte blir blöta, all kraft jag använde nu kommer från Eltar.”
Anskar nickade på huvudet och drog ett djupt andetag, som för att smälta informationen, sedan mötte han Kencalas ögon. ”Så du säge’ att essens ä’ som olika metalle’ och vill du göra rätt vapen så måste du ha rätt material, rätt typ av essens?” Kencala nickade och fortsatte. ”Jag har forskat i hur de mystiska krafterna och planen fungerar och påverkar vår värld i hela mitt vuxna liv och jag tror att jag är något stort på spåren. Historiskt så har mystiker använt sig utav krafterna för att utföra mystik eller magi som människorna väljer att kalla det, men jag tror att det finns något större som kontrollerar krafterna, ett till plan kanske...” Kencala drog på axlarna som svar när dem andra tre tittade på honom med skeptiska blickar. Han förstod att sådana här detaljer var ett komplicerat ämne nog för de oinitierade, att börja diskutera teorierna om de andra världarna och den möjliga gömda världen var bara dömt att misslyckas.
”Men då förstå’ ja bättre i alla fall” sa Anskar med ett leende på läpparna och sträckte fram en hand mot honom. Kencala såg på den framsträckta handen framför honom och funderade ett par sekunder, människan verkade vilja initiera en sorts vänskap med honom, han sträckte tillslut fram handen, sakta, skakade Anskars hand och släppte sedan taget och log stelt mot människan. Anskar hade dock tagit det hela bra och verkade inte ens tänka på felyans misstänksamhet. Humöret såg bättre ut för gruppen när de fortsatte sin resa till fots, trots att regnet fortsatte att vräka ner och det var jobbigt att gå så skulle dem var ute ur Quin innan dagen var slut och vägen mot Pilaz skulle ligga framför deras fötter.
submitted by Ecleptomania to Noordhland [link] [comments]


2018.06.27 22:38 fREDlig- Faluns gatunamn

Faluns gatunamn

"Då står int nu så täll, som för i väla vuri, vågamla Kopparberg, då gamla ä förfuri." - Visa på falumål från 1700-talets andra hälft.
Nedan följer en lista på många av de äldre gatorna i staden med en beskrivning av namnets uppkomst. Uppgifterna är till största del hämtade häfte från 1914.
Är du intresserad av fler gatunamn rekommenderar jag ”Gatunamn och kvartersnamn i Falu innerstad” av Elisabet Hemström (1991) samt kompletterad med flera namn (2015).
Falugatan: Faluns äldsta gatunamn dokumenterat i skrift 1416. Ledde in i Falun, från Svärdsjö. (övergår lämpligt nog till Svärdsjögatan) Alternativt syftar till den slätt som är på ömse sidor om åns nedre del. D.v.s. faluna eller falun. Den skulle då alltså istället kallas östra Falugatan.
Svärdsjögatan: Vägen ledde in till Falun från Svärdsjö.
Gruvgatan: Tämligen självförklarande. Leder upp till gruvan.
Mormorsgatan: Gamla mormor är smeknamnet på gruvan, det s.k. Stora Kopparberget.
Kung Magnigatan: Uppkallat efter Kung Magnus Eriksson som 1347 utfärdade de äldsta kända privilegierna för "mästermännen vid Kopparberget".
Kristinegatan: Uppkallad efter Drottning Kristina som bekräftade Faluns stadsprivilegier 1646 när hon blev myndig och (de var egentligen tilldelade 1641 av hennes förmyndarregering) och lät påbörja bygget av Kristine Kyrka 1642 (invigdes ofärdig 1655 och slutfördes 1660)
"Gud låte sådan rök aldrig tryta!" - Drottning Kristina om den svavelrök som dränkte staden under århundraden, lyckligt ovetandes om de lungsjukdomarna den medförde.
Kung Gustafs torg: Jag tar med detta då det snarare är två gator än ett torg. Uppkallat efter Gustav II Adolf - Drottnings Kristinas far, som gjorde många besök i Falun och yttrade de kända citaten: "Den kung är ingenting värd som inte ser själv om sin skattkammare." - 1620 då kungen gick ner i gruvan två dagar på raken trots varningar om ras.
"Var finns en potentat som har ett palats sådant som detta." - Samma år när kungen väl nere i gruvan beundrade kopparmalmen som gänste i väggarna.
Bergslagsgränd: Bergslaget- dåtidens variant av aktiebolag, senare kallad Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, som fram till 1998 när antagligen var världens äldsta aktiva aktiebolag.
Bergsskolegränd: Uppkallat efter huvudsätet för den teoretiska gruvutbildningen, som låg här fram tills 1869 då Bergsskolan förflyttades till STockholm och förenades med Tekniska Högskolan. Skolan var inrymd i världsberömde mineralogen och kemisten Johan Gottlieb Gahns forna hem. På platsen återfinns nu istället hotell Bergmästaren. F.ö. ska enligt vissa uppgifter Johan Gottlieb Gahn ha startat världens första kommersiella tillverkning av mineralvatten/kolsyrat vatten som han senare flyttade till Stockholm. Detta är dock något omstritt.
Magasinsgatan: Uppkallat efter det forna kronomagasinet, numera bostadshus på Åsgatan 53A. Här lämnade bönderna från dalasocknarna sin skatt, mestadels spannmål.
Norra Mariegatan: Den norresta gatan som leder till Stora Kopparbergs Kyrka, eller tidigare Maria Kyrka/Marie Kyrka. Faluns ursprungliga kyrka från 1400-talet med eventuella rester från 1200/1300-talet.
Södra Mariegatan: Parallellgata till Norra Mariegatan. Se ovan.
Trotzgatan: Bergsmannen/köpmannen/kanonfabrikören Anton Trotzig var ägare och boende på Trotzgården/Trotsgården som brann 1675. Det ska ha varit den ståtligaste av Bergsmansgårdar. Den ersattes med Westlingska gården som var omdebatterad på 60-talet om den skulle bevaras eller rivas. Det löste sig självt genom att den brann 1970. Den låg på nuvarande Östra Skolans tomt.
För övrigt skänkte Anton Trotzig både Predikstolen och Altaruppsatsen till Kristine Kyrka.
Mäster Pers Gränd: Magister PetrusJonæ Helsingius, kyrkoherde i Falun 1640. Det var under hans tid Kristine Kyrka kom till stånd och drottning Kristina besökte honom många gånger. Hon ska ha uppskattat hans sällskap och hans drastiska, men oförargliga skämtsamma sätt. Som exempel kan nämnas att när han blev utnämnd till kyrkoherde och tillfrågad av en släkting var ska flytta ska han ha svarat "Där som eld och svafvel brinna både natt och dag." med en uppbar dubbeltydning.
Polhemsvägen: KristoffeChristopher Polhem, den store uppfinnaren som år 1690 blev bergmekanikus och 1700 kostmästare vid Stora Kopparberget. Han har haft stor påverkan på gruvbrytningen och framställningen vid gruvan genom flera banbrytande uppfinningar. Stjärnsunds uret tillverkas fortfarande i hans fabrik i Stjärnsund där han senare skulle avsluta sin karriär.
Linnévägen: Carl Nilsson Linné / Carolus Linnæus adlad Carl von Linné. Sveriges mest kände vetenskapsman. Har bl.a. bidragit något enormt till att klassificera och namnge djur och växtarter. Kom till Falun första gången 1733 för att fira jul med sin studiekamrat, blev genast fascinerad av denna unika ort och tillskrivs flera citat om Falun:
  • "Intet är faseligare än Fahlund.
  • "Dalarnas sirener hafva emot förmodan lockat mig förglömma både vänner, omsorg,eftertanke, förtret, hem, studier och tiden; jag kan icke få öppna öronen för deras sång; de sjunga att bekymmer kommer tids nog; ändock jag ej så skyndar. Jag har här mått extraordinairt väl
  • "Hur snart war icke här att gå felt ett steg, neder i de underliggande oändliga hohl, hur snart kunne icke en liten sten nedfalla på dit hufwud, hur snart kunne icke en svimning komma öfver en, då man gungade på de swiktande stegar, som 2 à 3 woro fästade i hwarandra. Men huru swårt och faseligt det är, fattas aldrig arbetare, utan menniskorna söka med fors och största ifwer få arbete här, på dett dett kiära brödet må winnas och få doch ej mehr än omtalat är.” -
Hans kända verk Iter Dalacarlicum - Linnés Dalaresa - startar och slutar i Falun och är daterad 1734 Aug 25, Fahlu Kongsgård.
Här träffade han sin senare hustru Sara Elisabeth "Sara Lisa" Moræa, dotter till bergsläkaren Johan Moraeus. De gifte sig sedan i Svedens Bergsmansgård numera oftast benämnd Linnés Bröllopsstuga. Detta geni och grundare av Kungliga Vetenskapsakademin har hade ett starkt band till Falun med fler kopplingar än ovannämnda.
Engelbrektsgatan" Precis som det tvistas om varifrån denna mytomspunne frihetskämpe, Engelbrekts Engelbrektsson, härstammar ifrån vill många lokalhistoriker tillskriva hans berättelse till just deras bygd. Falun är inget undantag. Vissa påstår att det var just ifrån Stora Kopparberget som hans frihetskrig startade för att slåss mot Erik av Pommern genom att inta danska fogdeborgar. Med lite vilja skulle det kunna finnas en viss logik i det. Att resa Bergsmän och bönder från Dalarna till ett uppror hade även på 1400-talet rimligtvis kunnat vara ifrån Stora Kopparberget, men det verkar tyvärr inte finns några helst belägg för detta. Dock startade Engelbrekts andra uppror snarare i Borlänge genom att bränna ner Borganäs, ett fäste på Dalälvens västra strand, mitt för Domnarvsforsen, i Stora Tuna socken i Dalarna. I sann lokalpatriotisk anda kan vi kanske hävda att möjligheten finns att de samlades med modiga bergsmän från Falun och kunde befria sig själva och de kuvade Borlängeborna. Kanske gällde det även för hans första uppror. Tyvärr är det ingen som vet och är idag rena gissningar.
Vasagatan: Falun har ett besvärligt förhållande till våran landsfader. Hans uppror mot Dansken startar med att inta Stora Kopparberg i Slaget om Falun 1521 genom att besegra de danska styrkorna och plundra staden. Gustaf Vasa gjorde mycket för att utveckla gruvdriften och utsåg Borns Hyttegård till Kungsgård. Dalkarlarna hade startat befrielsekriget från Kristian Tyrann och hjälpt Vasa till tronen. Stora skulder till Lübeck innebar nya beskattningar och den nya kungen ett hårt grepp om Dalarna som alltid sett sig som någorlunda självständiga. Detta ledde till tre dalauppror. Det första 1524-1525, det andra dalupproret 1527–1528, och det tredje dalupproret (Klockupproret) 1531–1533. Klockupproret avslutades vid Stora Kopparberget där han kallade till möte under falska premisser, höll strafftal och avrättade vissa upprorsmakare och tog resten till Stockholm där de avrättades vid senare tillfälle. I dessa ingick några av hans tidigare vänner.
Daljunkargatan: Daljunkern var en upprorsmakare som försökte starta det andra dalaupproret. Upprorsmakaren är okänd, men enligt Gustaf Vasas "propagandaminister" Peder Swart var det en "lögnaktig dräng som hette Jöns Hansson". Historikern och författaren Lars-Olof Larsson menar dock att daljunkern egentligen var den 15-årige Nils Stensson Sture, den döde riksföreståndaren Sten Sture den yngres äldste son och sturepartiets potentielle ledare.
Sturegatan: Sturarna - i första hand Sten Sture den Äldre och Sten Sture den Yngre eller deras respektive släkter har mig veterligen ingen särskild koppling till Falun eller Dalarna, men liksom Engelbrekt och Vasa återfinns de i flera gatu-och torgnamn runt om i Sverige.
Hans Järtas väg: Statsman och Dalarnas landshövding 1812-1822. Även författare och utgav tidsskiften Odalmannen.
Berghauptmansgatan: Titel på en av kronans tjänstemän fram tills 1862 som var ordförande i gruvrätten och chef för Bergsregementet. (Falun hade ett eget regemente på 700 man och 100 ryttare för att försvara rikedomarna)
Smälteregränd: Yrkesroll vid kopparhyttorna.
Rostvändaregatan: Yrkesroll vid kopparhyttorna.
Bergmästaregatan: Bergmästare har sedan medeltiden varit en titel på chefen över bergsmän.
Bergsmansgatan: "Yrkesroll - se Wikipedia.
Konstvaktaregatan: Syftar på en yrkesroll. Konstgången vid gruvorna. Konstgången var den stora anläggning med vattenhjul, som drev långa stockar förbundna med varandra samt i slutänden en pumpanläggning för att pumpa ur vatten ur gruvorna.
Stigaregatan: Yrkesroll vid gruvproduktionen.
Styraregatan: Yrkesroll vid gruvproduktionen.
Slaggatan: Slaggen, område med hänvisning till den restprodukt som framstår vid malmbrytning och smältning.
Åsgatan: Syftar på den rullstensås som gatan löper utöver.
Hyttgatan: Syftar till det område där hyttorna till stor del var belägna.
Blindgatan: Ska enligt uppgift vara kallad så då det är den enda av de långa parallellöpande gatorna Slaggatan, Åsgatan, Trotzgatan och Blindgatan som avslutas "blint". D.v.s. slutar in i ett kvarter.
submitted by fREDlig- to falun [link] [comments]


2018.06.23 10:52 Kastaivagcancer [Seriöst] Vad gäller med sjukskrivning och cancer drabbade föräldrar?

Hej. Jag håller mig kort.
I måndags åkte min sambos mamma in till akuten. Svullnad hjärna.
Min sambo följde med. Sambon sjukskriver sig från jobbet.
Dagen efter fick vi reda på att mamman har fått metastaser i hjärnan (cancer).
Nästa dag gör de mer röntgen. Hittar inget.
Det måste gå 48h innan hon kan göra nästa undersökningar.
Det går 48h.
De hittar cancer i lungorna, njuren, levern och lymfkörteln.
De ska låta specialister kolla igenom resultaten efter helgen innan behandling sätts igång.
Det har gått 6 dagar nu sedan hon åkte in första gången.
Min sambos chef sade till henne att eftersom att det inte är hon som är sjuk, kan hon inte sjukskriva sig och därför blir hon satt på tjänsteledighet utan betalning. Eftersom att min sambo sjukskrev sig, har de automatiskt uppföljning av en sjuksköterska någon dag efter sjukskrivningen.
Sjuksköterskan blev förbannad på arbetsgivaren och hävdade att arbetsgivaren gör fel, och att man kan sjukskriva sig i 1 vecka utan att uppge anledning.
Min sambo är för upprörd för att orka bry sig.
Men jag måste vara logisk och ta hand om allt runt om. Jag kan inte vara ledsen ännu.
Därför söker jag hjälp av er;
Kan hennes arbetsgivare verkligen göra detta? Ska man inte få vara hemma i 1 vecka utan sjukskrivning och anledning?
Går det för min sambo att bli sjukskriven nu på måndag för att vara med hennes mamma nu när allt ska dra igång nästa vecka? (De börjar med intensive vård)
submitted by Kastaivagcancer to sweden [link] [comments]


2018.03.18 06:53 jimmybela Förlorade en vän. Psykiatrin dödar

Igår fick jag reda på att min vän tagit sitt liv. Vi hade varit bästa vänner i nästan 30år. De började för nästan 2år sedan då han första gången testade benzo. Tidigare hade han bara rökt gräs o klarat sig fint. Min kompis hade problem med att inte få sovit ordentligt på nätterna och innan räckte de med lite gräs på kvällen men han hade inte ”råd” fortsätta med de.(De är ju inte billigt om de är något man gör varje dag). Men då han sovit bra tydligen på benzo så började han använda sig av de istället. Allt gick så jävla fort. Användningen av benzon och mängd ökade fort. Han började hålla sig vaken på tabletterna för att få rus istället o de övergick till blanda dem med alkohol. Detta övergick ju fort till ett missbruk. Ett år in på dessa olika tabletterna berättar han att han åt upp till 25 benzo på en kväll och nästan alltid blandat med alkohol. Han har tydligen varit ute och festat från 18 på kvällen och sedan kl 06 på morgon inte minnas ett smack vad som hänt. Hela tiden så sa jag till han att lägga ned o de ville han sa han men de blev ju aldrig mer än att han höll upp lite då och då. Han hade sedan tur eller oturen att åka på ettt urin prov på jobbet. Detta visade ju utslag på benzo o han blev sjukskriven från jobbet och strax där på började han gå till en psykolog. Han förlorade sin vecka med sina två söner och de blev istället varannan helg han fick se dem. Men som piller missbrukare skötte han inte de galant heller så till slut blev de varannan helg fast inte hemma hos han. Nu i höstas nämnde han att de på psyk trodde han led av bipolär... Så han blev ju medicinerad till förbannelse med allt från ångest till sömn o vad nu alla dessa tabletter ska hjälpa med. Närmare jul så fick jag höra i efter hand att han fått medicin för schizofreni.... Jag är helt hundra på han utvecklat detta tack vare alla medicinerna han fick. Jag försökte ofta ringa han men de va ytterst sällan jag fick tag i han och de blev mer o mer sällan han svarade. Senaste gången jag pratade med han var den 31:a januari o fick tag i han på messenger den 23 feb, frågade om han ville med träna men han va trött och han svarade inte när jag frågade han om han skulle med ut på en årlig fest vi alltid i vårt umgänge har dagen efter. Och nu knappt 3 veckor senare har han överdoserat tabletterna med massa alkohol :(. Första jag kände va en ilska mot han. Jag tänkte fy fan va onödigt! Sedan gick ilskan emot psyk avdelningen som bara verkar vilja skriva ut tabletter o inte gå till roten av problemen. Tydligen så har de visat sig att de överlag på denna klinik varit väldigt glada i ge ut medicinerna till patienterna. Nu är jag så jävla ledsen och känner att fan man kanske kunde gjort mer för han... Jag hade aldrig förstått att de va så illa, de va tydligen bara ett ex till han som han berättade de för o där va han inte bara snäll utan hotade tydligen med ta sitt liv mer än en gång och några ggr tydligen har hon fått ringa ambulans eller själv sitta o vaka över honom. Kan bara tänka mig att dessa mediciner som tar bort de man känner har gjort hans idiotiska val ”lättare” att ta. De känns som länge sedan jag pratade med den vän jag växt upp med o lärt känna. Desto mer tabletter o tid som gick ändrads han personlighet så mot slutet va de ju knappt han man pratade med. De behöver göras något åt vården. Läkare efter läkare o ingen kom fram till något utom mer tabletter.
Bäst va han! R I P mjölkare
Vet att detta inte är bra skrivit eller jätte bra sammanhängande men behövde ventilera
submitted by jimmybela to Sverige [link] [comments]


2018.03.09 15:38 TheNutellaJar Att förstå grunden i svensk politik

Hej, för en gångs skull kommer ni inte se mig göra ett ställningstagande för mitt parti eller min ideologi. Idag tänkte jag istället i åtanke för alla första gångsväljare i gruppen samt de andra som helt enkelt inte riktigt förstått hur det går till när vi väl fått "ett" styrande parti berätta hur det går till angående vallöften och hur de faktiskt kan komma till kraft!
För tillfället har vi som ni vet en rödgrön regering där Socialdemokraterna och Miljöpartiet är med. Trots att de vann valet blev de i början av mandatperioden tvungen att regera med en alliansbudget, varför då? Regeringens budget fick ej en majoritet i riksdagen då SD röstade ned den med alliansen och valde sen att rösta för en alliansbudget.
Precis som med en budget fungerar alla vallöften på samma sätt, partierna krigar för att få igenom det de lovat folket men utan en majoritet i riksdagen är det inte säkert att något går igenom. I dagens politiska läge, som är väldigt instabilt, så hade det sett likadant ut oberoende på vem som styrde om nu inte mirakulöst alla politiker plötsligt kunde samsas och tycka precis likadant.
Som exempel tar jag fram detta förslag, tandvård får inte kosta mer än 1000kr.
https://www.expressen.se/nyhetetandvarden-kan-inga-i-hogkostnadsskyddet/
Skulle alliansen och SD rösta NEJ, går förslaget inte igenom. Folket kan lätt här bli lurade och känna sig svikna för S inte hållit sitt löfte men i själva verket är det demokratin som har gjort sitt.
Skulle regeringen, V och t.ex SD rösta JA på denna fråga skulle förslaget gå igenom. Socialdemokraterna skulle kunna bocka av ett vallöfte MEN det kommer inte gå igenom redan nästa dag. Vanligtvis tar det flera år innan en förändring sker, i detta fall, under nästa regeringsperiod. Skulle vi säga att alliansen regerar nästa år skulle de mycket väl kunna försöka ta åt sig äran trots att det inte varit deras beslut.
Kort och gott, försök att komma ihåg att vi lever i en demokrati. Kolla upp vad de olika partierna röstat på i riksdag, kommun och landsting innan ni börjar vräka ur er att de har svikit ett vallöfte. Den gången vi kan på riktigt säga att vi blivit svikna är när de röstar helt emot vad de sagt från början!
En annan input att göra är när ett parti måste förhandla, vissa partier är bättre än andra på detta. Nämner inga namn då jag ska vara opartisk. He he... Detta betyder att de ibland släpper på vissa delar de lovat folket och då måste vi samt politikerna själva fråga, till vilken gräns och till vilket värde?
Hoppas det var givande för några av er och inte bara en massa strunt! Ha en bra helg och sup inte ihjäl er <3
submitted by TheNutellaJar to svenskpolitik [link] [comments]


2017.11.29 10:35 SwedenThrowaway123 [Seriöst] Vill inte bo hos min pappa mer.

Hej, när jag var 2-6 år så bodde jag och min familj (mamma, pappa, bror, syster, hund) i en två-vånig villa i botkyrka, och i runt 2010 så skildes mina föräldrar vilket självklart betyder att dem inte ska bo tillsammans mera. Vet inte direkt anledningen till de eftersom jag inte har orkat fråga min mamma om det. Iallafall så flyttade min mamma till en lägenhet inte långt ifrån vårt förra hus tillsammans med min hund och syster som egentligen inte tillhörde min pappa. Jag och min bror fick då bo hos mamma och pappa varannan vecka. Inte långt efter kanske ett par månader så flyttade min pappa till någon stuga på landet eftersom han inte hade råd med ett större hus själv, det var väll svårt att bli van vid för en 6 åring och en (min bror) 4 åring, särkilt för jag var rätt så rädd för spindlar för jag på nåt sätt lyckades gå in i deras nät hela tiden. Hursomhelst så började stället långsamt att fyllas med skräp, papper och sovrummet var full med ölburkar, och jag började att känna mig mer oljig eller hur man kan kalla de. Vi hade/har ingen dusch/avlopp heller så jag fick vänta tills det var min mammas vecka så jag kan tvätta mig. Maten han gjorde var mer sån där "tv dinner" eftersom allt han laggade själv var inte gott överhuvud taget. Just nu så lagar han inte nåt alls men istället köper McDonald's eller nån annan skräpmat vilket jag är trött på, så jag brukar ibland inte äta under hela dagen. Jag har inte heller vänner eller nåt särskilt mycket att göra så jag bara ligger i sängen med min mobil varje dag jag kommer hem från skolan så jag kan få hans vecka överstökad, hade en dator som vi tre delade på fast pappa gick väll in på porrsidor eller nåt skit för den blev virus-infekterad och kunde inte ens starta upp utan en blue screen. Jag är rätt så försiktig med websidor jag går in på och grejer som jag laddar ner så de kan knappast vara jag, han som är han skyllde självklart på Steam som alla föräldrar gör så jag fick inget att håla mig sysselsatt. Jag har en laptop hos mamma och jag skriver på en Macbook som skolan gav mig ifall ni undrar hur jag skriver detta, vill inte riktigt använda dem hos honom eftersom det finns inget bord. Hursomhelst så vet jag inte vad mer jag skulle tillläga och jag skulle vara tacksam om ni kunde ge mig lite av era tankar. Och förlåt ifall det här inte är formulerat bra, första gången jag faktiskt har postat på Reddit och jag är inte ens van med att skriva på svenska. Vill inte häller koppla ihop mitt main konto med de här ifall ni inte läste mitt namn. UPPDATERING: Hej igen, förlåt för att jag inte har skrivit någonting, mycket hände när jag kom hem. Basically, jag bor bara hos mamma tills pappa förbättrar sitt hem, tack igen till alla!
submitted by SwedenThrowaway123 to sweden [link] [comments]


2017.04.07 04:13 Lava-Lundgren Pogba 5 assists gav Ibrahimovic-Fotbollnation.com

Manchester United om återföring seger väg 2-1 över Blackburn, 75 minuter in i matchen, Pogba en lång passning, kom bollen vid foten av Ibrahimovic, Zlatan fick ett långskott, hjälpte de två underbara anslutningen så småningom Manchester United vinna spelet .Limit rabatter för Fotbollströjor Barn, beställer nu för fler erbjudanden.
"När jag såg Ibrahimovic flyttar steg, jag visste att jag kunde passa bollen till honom," Pogba sa efter matchen: "Jag gjorde mitt bästa bara för att hjälpa laget."
Ibrachim tal om den roll som de två sade: "Jag tror att laget har gjort mycket bra innan jag och Berger gå pjäsen, och att kulan är mycket lycklig, och jag och Pogba spel kan främja lagets framsteg.
Dessutom är detta Ibrahimovic 5 gånger för att njuta av assist av Berger, och 5 gånger den franska mittfältaren är för närvarande i Manchester United hjälper alla. På det absoluta antalet, vilket inte är mycket, i Red Devils också släpat efter har länge varit ett substitut för Rooney. Men femte gången i rollen som uppenbara, är det dags att komma. FA Cup innan pjäsen, Mourinho har just gjort dekompression för Pogba, hävdar Pogba 89 miljoner pounds värde av Manchester United är faktiskt inte dyrt.
"Jag är säker på att nästa sommar, kommer bara hälften av Pogba är värt säljas till samma pris eller ännu dyrare." Manchester United tränare sa, uppenbarligen han vill att hans generaler att förlora världens första värde av bördan. Det är svårt att uppnå detta mål på kort tid, men så länge Pogba är på banan för att visa en avgörande roll, kommer det att finnas fler och fler människor tror att han är värd price.Looking för högkvalitativ Liverpool Fotbollströja, sedan Missa inte våra produkter, har vår webbplats ett bra skydd rykte. Läs mer på:http://www.fotbollnation.com/Pogba-5-assists-gav-Ibrahimovic
submitted by Lava-Lundgren to SoccerJerseys [link] [comments]


2017.02.24 01:33 C4ntona Slänga julgran

Nu var det dags. Har skjutit på detta allt för länge. Ni kommer kanske tycka jag är en looser pga detta, men må så vara. Jag hade för första gången i mitt live köpt en julgran då jag hade familjen här över jul. Jag anade att jag skulle ha den ståendes lite för länge, men kanske inte såhär länge. När Januari var slut så började det kännas pinsamt att fortfarande ha granhelvetet kvar. Då började samvetskvalen: "Hur fan ska jag lösa detta?" "Grannarna får inte se mig, de kommer tycka jag är helt dum i huvudet". Så iaf, har vägt detta problem fram och tillbaka i flera veckors tid. Nu är det fan snart mars!!
Så iaf, har redan vänt på dygnet, och tryckt några 3,5-or. Så nu tänkte jag att nu jävlar händer det. Tog på mig mina äkta skinnhandskar och började plocka av julpyntet. Några kulor studsade på golvet (skit samma har en snäll granne under som aldrig klagar) det var nog 3,5-orna som talade..
När jag plockat av alla kulor och pyntdjävulskap inklusive glitter så var det dags. Öppna fönstret, se till att inga grannar på andra sidan är vakna: CHECK! Okej. Tog granen på halsen (?) eller vf det heter. Tog ett djupt andetag och kastade ut skiten från fönstret. Den fick ju verkligen inte råka träffa grannarna unders fönster. Det hade varit MIN DÖD. Men som tur var var den väldigt lätt och trevlig på något sätt. Kastade den kanske 2 meter ut och den hamnade på gräsmattan. SKÖNT!
Då var det dags för nästa steg i min briljanta plan. Att smyga ner och smyga iväg med granen (eller det som återstod av den, alla bar var sedan länge borta). Tog på mig mina svartaste kläder och samma skinnhandskar. Tog ett rejält tag om granen och gick de cirka 300 meter tills närmsta skogsdunge. Hoppades och bad nästan till gud att ingen skulle komma där och möta mig mitt i natten med en avbarrad gran. TÄNK om de ringer polisen, detta är inte normalt. Kände mig som en kriminell småsmygandes runt i villakvarteret. Tittade mig bakom ryggen många gånger, men det kom ingen!!
Stegen blev snabbare och snabbare, pulsen var högre än den någonsin varit. ÄNTLIGEN var jag framme vid skogsdungen. Så jag kastade granjäveln så långt jag bara kunde in ibland massa träd och buskar. PHEW. Sen kunde jag lugnt gå tillbaka hem, gick förbi brottsplatsen och inspekterade så det inte var en hög med barr där. Det hade kunnat avslöja mig!! Men som tur var är det grusgång och gräsmatta där, så alla bevis har automatiskt gömts bland detta. PHEW igen. Fan vad bra jag är, men samtidigt helt sjuk i huvudet. Skrattade åt mig själv, och nu sitter jag här med en miljard barr på golvet. Kan inte gärna dammsuga såhär sent. Det får bli imorgon. Tänk att jag överlevde!
submitted by C4ntona to swedishproblems [link] [comments]


2017.01.05 21:43 pundarjaevel Tidningsjävel #2 Bland apor och ostar

TIDNINGSJÄVEL, ANDRA UPPLAGAN 20170105, DIN GRANSKANDE TIDNINGSJÄVEL I MODELLSVERIGE
Redan inom ett par timmar efter Tidningsjävelns första publicerande har det vuxit till ett stort samtalsämne i maktens korridorer. Det krävs inte mycket för att se hur makteliten slingrar sig och kommer med grundlösa påståenden så fort de känner värmen från strålkastarljuset som nu kastas mot Iksdagens lakejer. Vi på Tidningsjäveln anser att det är förkastligt att representanter från det Socialistiska Arbetarpartiet går till sådana längder för att, grundlöst, smutskasta oberoende medier i ett försök att skada allmänhetens förtroende för medieapparaten och ser fram emot att reda ut dessa rädslor och oklarheter med partirepresentanter som sätter käppar i hjulet för total transparens mellan folket och de folkvalda.
Spritpartiets Spritdemokraternas Quillon käbblar vidare och hänvisar till vad partimedlemmar historiskt har åstakommit i Iksdagen för att bidra till den alkoholpolitik som de nu själva går till val på att förändra. Det framgår inte hur många flaskor sprit som har förtärts sedan Quillon vaknade upp den här gången.
Tidningsjäveln kan i denna upplaga även rapportera kring hur Aftonblaskan fallerar i att leverera en vits med ostbågar. Vi har sökt Alajv3 för att få ta del av skämtet, dock utan framgång. Alajv3 har kontaktat redaktionen för att dela med sig av vitsen i sin helhet;
Det är förefaller rimligt att anta att Alajv3 tar tillfället i akt att sprida propaganda för Spritdemokraterna, din partitillhörighet till trots. Är det här ett tecken på att Spritdemokraterna plockar mer och mer plats inom den politiska arenan?
Som sidnotis har Vänsterpartiet nu även tagit avstånd från kommunismen, dock utan att klarlägga hur de ska hantera problematiken med partiets medlemmar som fortfarande är kommunister. Tidningsjäveln förutsätter att partiet kommer att lösa problemet efter förmåga för att sedan återkomma med pressmeddelande efter behov.
Tidningsredaktionen är för övrigt inne på sin första dag utan terroristattacker, någonting som vi vill fira med att utöka vår kapacitet. Redaktionen söker nu en grävande journalist för en serie artiklar där Tidningsjäveln kartlägger Iksdagens matvanor och dess inverkan i deras beslutsfattande.
Vår reporter kommer att fortsätta att gå runt i valstugorna och prata med partiernas representanter. Vi kommer även att intervjua partirepresentanter framöver. Mer om det i nästa upplaga!
Många verkar vilja ge sken av att de har koll, men Tidningsjäveln har ingen aning. Det är därför vi finns och det är därför som vi arbetar för att rapportera verkligheten för er. Tillsammans lägger vi världspusslet, bit för bit. Mot den yttersta komplexiteten.
submitted by pundarjaevel to ModellMedia [link] [comments]


2016.08.18 05:38 Morfinisnice Blev misshandlad igår (del 2)

Nja, det var ju inte igår. Läs första tråden för kontext.
Tjena allihopa! Vill tacka för all stöd i förra inlägget. Är sömnlös på sjukhuset och tänkte jag skulle uppdatera er. Obligatorisk ursäkt för shitty grammatik.
Vill börja med att tydliggöra lite smågrejer:
Först vill jag bara gå snabbt igenom måndagskvällens händelser. Efter att vi blev spöade ringde jag min flickvän som satt på en bar lika vid. Hon kom springande efter en minut och ringde därefter ambulans. 112-personen kopplade av någon anledning till polisen, men där var det telefonkö..... Jag kröp omkring på marken, spottade massiva mängder blod och letade desperat efter den försvunna tanden - hon ringde taxi istället. Hade inte speciellt ont dock, antagligen pga. allt adrenalin. Efter en minut dykade det upp två hälsopersonal med varsin segway(!!). Det är det roligaste jag har sett och fick mig att överväga hur hårda slagen/sparken mot huvudet egentligen hade varit. Dem undersökte mig snabbt och konkluderade att jag borde åka till akuten (no shit). Det kom alltså aldrig någon polis till gärningsplatsen.
Först och främst var ju detta en stor jävla överreaktion. Vem fan reagerar så av et lätt knack på fönstret från en person du höll på att köra ner med din bil? Jag minns en av de sa något ala ”varför slår du bilen?”.. Men för fan gissa då, fetthjärna.
Tjejen försökte också prata med vittnen för att få deras namn, som de vägrade ge oss. ”Vi har inget att berätta”. Näha... Detta var tjejer som åkte tillsammans med dem som var rullstolsburna. Blev rätt besviken, de kunde ha varit till hjälp. Fattar om de var skrämda efter vad dom precis hade sett och man tänker inte alltid rationellt i sådana situationer; jag krabbade trots allt runt på marken och letade efter en jävla tand). Fick vatten av dem, det var ju schysst. De berättade att gärningsmännen hade tagit bort sin registreringsskylt(!) som antagligen var fästat med kardborrband, så tyvärr är det nog varken första eller sista gång detta händer.
Taxin kom efter några minuter, men han var till början skeptisk till att ta med oss på grund av allt blod. Han ändrade sig snabbt efter en dos flickvän-rage. På akuten fick jag berätta snabbt vad som hade hänt och sen vänta 5-10 minuter för jag blev tagit hand om. Efter en snabb medical check kom polisen och frågade ut mig, och vi anmälde shitkidsen där. Trevliga poliser som tog sig tid till oss även om de egentligen var där på et annat ärende.
Sen fick jag et lite rum och morfin medans jag väntade på läkaren. Hon fick dröja rätt länge då ”hela staden brinner” (både bokstavligt och figurativt, enligt polis och sjukhuspersonal). Jävla Malmöfestivalen.
Därefter blev jag körd på rullsäng till röntgen av en äldre man som var otroligt trevlig, men sjukt klantig. Han kraschade i väggar och och dörrar medans jag låg där och tyckte synd om mig själv. Efter röntgen konkluderats det att jag hade brutit underkäken på två ställen och förlorat en tand. Detta kunde dem dock inte göra något med i Malmö, då Lund tydeligvis har alla käkkirurger. Efter detta blev jag flyttad till et annat rum och fick ännu mer morfin <3. Delat rum, så tjejen fick åka hem.
Över natten blåste min käke upp som en jävla ballong. Skrattade halvt ihjäl mig i spegeln (morfin hittar det positiva i alla situationer). Hade länkat bilder om det inte hade avslöjat min identitet. Svullenheten är inte helt borta än, så om du är Malmöit och ser en real-life Quagmire på staden så holla.
Klockan 14 dagen efter blev jag transporterad till Lund. Där fick jag besked om hur operationen skulle gå till (titanplattor och tillfällig tandställning) och att jag antagligen skulle bli opererad den kvällen (tisdag). Dock hände inte detta, så jag fick spendera ännu en natt operationlös. I Lund är inte sjuksköterskorna lika generösa med morfin, så det var en mycket smärtsam natt. Fick dela rum med en 80-90 år gammal paranoid man som kom bakom min skiljevägg flera gånger då han trodde jag hade stulit hans smärtstillande (vilket inte hade varit helt orimligt då jag hade riktigt jävla ont) och hans mat. Hade inte alls tålamod till detta så skickade min representant (flickvännen) till att kräva att byta rum, vilket jag fick. Hoppade på operation på onsdagsmorgonen, men fick faktiskt vänta helt till kl. 14. Operationen tog ungefär 4-5 timmar och gick bra. Vaknade från narkos vid 19 och anklagade sjuksköterskorna för frihetsberövande. Har hört man kan bli konstig och arg efter narkos, men vafan.
Får äntligen dricka igen så har sänkt en hel del Cola och Ramlösa. Nu har jag fått eget rom med TV och sitter med en snygg kylmaska runt ansiktet som har gjort att svullnaden har gått ner betydligt. Snart får jag äta soppa. Gått ner ca. 2 kg.
Kontaktade försäkringen igår och fick goda nyheter. Kommer få en ganska fin summa om det räknas som ”grov misshandel” – vilket iallafall jag tycker det gjorde (jag kanske inte är helt opartisk?), ska höra med polisen till veckan. Tyvärr tror jag aldrig dessa skithuvuden kommer bli tagna. Inte för detta iallafall.. Det enda vi har är de tre första bokstäverna på registreringsnumret (ett av vittnen såg det innan de drog av skylten) och möjligtvis färg på bilen (lite oenighet blant mig och .
Min kompis mår mycket bättre och ska tillbaka på jobb redan imorgon. Så jävla glad han var med mig, skrämmande att tänka på vad som kunde hänt utan honom.
Så vad har jag lärt av detta?
Tack igen för all stöd! Ge mig gärna era favoritrecept på soppor och annat ätbart.
Igen, ursäkta språket osv. Grammatik-feedback är alltid uppskattad.
Fred, kärlek och fuck Malmöfestivalen.
EDIT: Part 3 coming at you!
submitted by Morfinisnice to sweden [link] [comments]


ÄTER SOCKER FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ EN MÅNAD TESTAR OMEGLE FÖR FÖRSTA GÅNGEN.. *Dålig Idé* Vlogg 2 Jag kör på crossbana för första gången. Kroksvik ... JAG ÄR VEGAN FÖR EN DAG 10 MÅSTEN på EN dag FIXAR MINA NAGLAR FÖR FÖRSTA GÅNGEN - vlogg Vlogg  Åker utomlands själv för första gången! RIDER HÄST FÖR FÖRSTA GÅNGEN NÅGONSIN

Första gången SVT Play

  1. ÄTER SOCKER FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ EN MÅNAD
  2. TESTAR OMEGLE FÖR FÖRSTA GÅNGEN.. *Dålig Idé*
  3. Vlogg 2 Jag kör på crossbana för första gången. Kroksvik ...
  4. JAG ÄR VEGAN FÖR EN DAG
  5. 10 MÅSTEN på EN dag
  6. FIXAR MINA NAGLAR FÖR FÖRSTA GÅNGEN - vlogg
  7. Vlogg Åker utomlands själv för första gången!
  8. RIDER HÄST FÖR FÖRSTA GÅNGEN NÅGONSIN

Hej! Jag hoppas att du tyckte om videon och att du har en fortsatt bra dag! Tack, för att du kollar på mina videos och stöttar mig. 🔺Instagram: michellehrusk... FIXAR MINA NAGLAR FÖR FÖRSTA GÅNGEN - vlogg ... 24 Timmar Challenge. 18 År För En Dag. Från Barn Till Myndig! ... JAG BRYTER BENET PÅ EN TRAMPOLINPARK - vlogg - Duration: 24:57 ... Bli en patron så får du tillgång till plusavsnitt + mycket mer! www.patreon.com/Endagmedlivros Följ mig på instagram Jonaslivros Premenurera på kanalen & glö... Jag är 10 måsten på en dag, där jag bland annat gör lashlift för första gången, fixar mina naglar, sjunger och solar. Följ med på min dag om ni tycker det är kul! Hej kompisar! Här får ni följa med mig en hel dag som vegan (för första gången)!! Ni får gärna ge förslag eller recept på vegansk/vegetariska maträtter ni gillar för vill verkligen ... PRENUMERERA! ♥NYTT! NY POSTBOX♥ Nu kan man äntligen skicka post till mig och det gör ni på denna adress nedan: Amanda Lundgren Splay AB Östermalmsgatan 26 A 114 26 Stockholm ♡ Namn ... Mia Parnevik om dotterns bulimi: 'Hon ville hålla det för sig själv och det… - Malou Efter tio (TV4) - Duration: 18:51. Malou Efter Tio 52,294 views Testar Omegle för första gången!! Testar ome tv för första gången.. ... Suleyman testar att gå på dejt (ft. Athena Afshari) - Duration: ... Kastar en pil på en karta och GÖR det den ...