Hur man gör riktiga vänner

Inte orka leva och känner hopplöshet

2020.09.06 16:39 ettvardelostpsykfall Inte orka leva och känner hopplöshet

Jag har stark ångest, återkommande självmordstankar och är de flesta dagar omotiverad och deprimerad. Måendet kan förändras drastiskt från dag till dag eller till och med under en dag. Det krävs inte mycket alls för att jag ska få negativa tankar och ångest. Räcker ofta med att något litet oförutsägbart händer. Helt jävla emotionellt ostabil med andra ord, de allra flesta dagar.
Detta gör att jag fan inte orkar mer snart. Som man kan förstå så påverkar detta både min vardag och mitt skolarbete. Jag tappar fort koncentrationen och motivation till de mesta. För att sedan slumpmässigt komma tillbaka och försvinna lika fort. De tillhör min vardag att vara orolig och ha ångest. Jag äter medicin för detta, som knappt hjälpt mig något, förutom att ge mig mardrömmar.
Jag känner inte att jag har något syfte i livet. Allt är bara så outhärdligt jobbigt och meningslöst. Känner enorm hopplöshet över att inte få hjälp. Jag har varit i kontakt med psykvården och gjort utredning där. Väntar på att få göra en fördjupad sådan. Dom tror alltså att det finns någon diagnos där.
Jag har flera gånger efter detta kontaktat dom om hur jag känner att jag bara mår sämre och sämre. Varit väldigt tydlig med mina självmordstankar jag har. Fick då träffa en läkare i 10 min som gav mig läkemedel för detta. Sedan ej hört något mer av dom. Det gör bara att jag känner ännu mera hopplöshet.
Dum som jag är och tolkar saker så bokstavligt, läste jag i förteckningar till läkemedel. Där det uttryckligen står hur man ska följa upp med läkare, och inte sluta ta läkemedlet förens läkaren säger att man ska, biverkningar osv osv. Förutom att förnya recept har jag inte haft någon kontakt alls.
Jag väntar och väntar på att någon gång få hjälp, för att kö till psykhjälp är så lång. Jag orkar fan inte så mycket längre. Inget blir ju bättre? Vad fan gör man? Jag vill ju inte dö, men ibland känns det ju som enda utväg när allt bara känns så jävla illa.

Jag är ju dessutom isolerad socialt, har inga riktiga vänner. Ingen att prata med som förstår eller vill förstå. Och även om jag hade någon nära att prata med som jag litade på. Vad fan hjälper att prata? jag vill ju ha konkret hjälp.. Hur klarar jag år i psykkön? Vad fan ska jag ta mig till för att få hjälp? Jag orkar snart inte längre..
Jag vet inte vad jag vill uppnå här. Bli av med frustration och hopplöshet kanske.. jag vet inte. JAg känner mig bara jävligt värdelös och oönskad. Jag kan inte känna glädje över någonting. Känner mig bara död inombords.
Alla mina relationer har gått åt helvete också. Då menar jag både vänskaper till försök till något "romantisk" relation. Kan väl bero på massor av saker. Men är ju rätt socialt efterbliven. Men får en inte att kännas något bättre för det. Kanske har en släng av social fobi också. Känner hur jag varit osammanhängde och flummig. Fuck it.

hur bär jag mig åt för att få psykhjälp? jag börjar bli rätt desperat på hjälp. Dom på psyk är ju väl införstådda med att jag mår dåligt, har självmordtankar och en av dom sa till och med ordagrant att det låter som ett skrik på hjälp det jag berättat. Det är det. Jag orkar ju inte längre.
submitted by ettvardelostpsykfall to sweden [link] [comments]


2020.06.16 21:24 mincoder #iksdagenval4 Milaw turnerar Sörmland

Denna dag turnerar Milaw det Socialdemokratiska fästet, Sörmland. Turnen börjar i Katrineholm, senare rör sig Milaw vidare till Flen och sist till Nyköping.
Tidigt denna morgon så är det Socialdemokratisk musikfestival i Katrineholm. En stor publik har samlats framför scenen, alla kommer iklädda rött och har med sig stora röda fanor, pride fanor och svenska fanor. Hittills har publiken underhållits av en spellista av musikfestival låtar. Milaw går upp på en scen där olika artister finns som ska spela olika vänster låtar under dagen. Hon tar mikrofonen för att prata lite kort innan arrangemanget ska börja:
Hej allesammans!
Välkomna, denna underbara sommardag till vår vänsterkoncer här i Katineholm. Vi kommer spela musik och ha det allmänt gött tillsammans idag! För visst, Socialdemokraterna är det parti som är mest seriösa i sin politik och sin vilja att föra Sverige mot ljusare dagar, men man måste också kunna ha skoj ibland.
Först så börjar vi med låten "Låga över länderna". En sång om internationalism och solidaritet. Två värderingar vi Socialdemokrater har nära våra hjärtan. Take it away!
Låga över länderna börjar spelas av Flens SSU Klubb som kommit hit på besök, publiken sjunger med:
Låga över länderna, du flamma som vi tänder.Låga över världen, med din klara röda brand.
Stråla ut i fjärran,vida långt långt bortom bergen.Gå med bud till dom vi inte,räcker med vår hand.
Svaga är vi något små,men vår flamma ska ändå,alla våra vänner på jorden nå.
Mörkrets skuggor viker för den brasa som vi tänder.Utan gränser, utan gränser är vårt framtidshopp.
Föddes vi till lycka alla, blev vi ändå skilda.Jorden gav oss rikedom och jorden gav oss nöd.
Kunde vi då aldrig finna vägen till varandra?Kunde vi då aldrig dela det som jorden gav?
Svaga är vi något små,men vår flamma ska ändå,alla våra vänner på jorden nå.
Mörkrets skuggor viker för den brasa som vi tänder.Utan gränser, utan gränser är vårt framtidshopp.
Efter den underbara musiken så jublar publiken och Milaw tar över mikrofonen igen.
Jarrå allesammans! Underbar musik! På spåret av denna låt så kan man ju nämna att vi Socialdemokrater tar den internationella kampen på riktigt. Vi i opposition till högern har förbjudit vapenexport till länder som begår förbrytelser mot mänskliga rättigheter eller demokratiska ideal. Vi vill också behålla biståndet, för att hjälpa andra länder i nöd. Det är solidaritet i praktiken och det kommer vi Socialdemokrater fortsätta med.
Nu går vi vidare, till en lite mer klassisk musik vänstermusik, nämligen INTERNATIONALEN!
SSU i Katrineholm har två unga SSU:are som tillsammans gör ett underbart framträdande, folk sjunger med en del, men de flesta lyssnar bara på gitarren och sångrösten av de framträdande.
Upp, trälar uti alla stater,som hungern bojor lagt uppåDet dånar uti rättens kratersnart skall frihetens timma slåStörtas skall det gamla snart i grusetSlav, stig upp för att slå dig friFrån mörkret stiga vi mot ljusetfrån intet allt vi vilja bli
Upp till kamp emot kvalenSiste striden det ärty Internationalenåt alla lycka bärUpp till kamp emot kvalenSista striden det ärty Internationalenåt alla lycka bär
Arbetare, i stad på landeten dag skall jorden bliva vårNär fast vi knyta syskonsbandetlättingen inte råda får.Många rovdjur på vårt blod sig mättamen när vi nu till vårt försvaren dag en gräns för dessa sättaskall solen stråla mera klar.
Upp till kamp emot kvalenSista striden det ärty Internationalenåt alla lycka bärUpp till kamp emot kvalenSista striden det ärty Internationalenåt alla lycka bär
Publiken jublar än igen efter detta enastående framträdande. Och Milaw än igen tar mikrofonen:
Jag skulle verkligen vilja tacka SSU Katrineholm för detta otroliga framträdande. För mig är internationalen en väldigt betydelsefull låt. Det är den vi sjunger högt på första maj. Och den betonar vikten av att vi alla håller ihop, och att det riktiga som skiljer oss är inte våra nationella tillhörigheter. En arbetare i Sverige har mer gemensamt med en arbetare i Pakistan än vad högern vill. Och när man inser att man har mer gemensamt med varandra kan man organisera sig, och det är vad vi som parti är. En organisation av arbetare som inser att tillsammans så kan vi uppnå ett bättre samhälle, än om vi var splittrade. Vilket är samma princip som fack grundar sig i. Vilket är varför vi Socialdemokrater vill ännu stötta utökandet av facken, 100% fackanslutning är och måste alltid vara målet!
Näst är det dags för sången, VI BYGGER LANDET!
Ett lokalt trubadurgäng som turnerar Sörmland tar scenen och börjar spela.
Vi bygger landet i gärning och ord,röjer dess tegar och plöjer dess jord.Vi bärgar skörden som åkrarna gav,timret ur skogen och fångsten ur hav.
Vi är de tusenden som bygger landet,vi bar det fram i nöd och strid,i trots och längtan,i svält och armod,nu bygger vi den nya tid.
Malmen ur berget och milornas kolstöpte vi järn av och smidde till stål.Fiskarens koja och torparens hemröjde vi plats för och timrade dem.
Vi är de tusenden som bygger landet,vi bar det fram i nöd och strid,i trots och längtan,i svält och armod,nu bygger vi den nya tid.
Vi är fabrikens och plogarnas män,vi reste bygden och värnade den.Vi är de kvinnor som bördorna bar,skapade lyckan och höll henne kvar.
Vi är de tusenden som bygger landet,vi bar det fram i nöd och strid,i trots och längtan,i svält och armod,nu bygger vi den nya tid.
Hör hur det sjunger från rem och pistong,hör hur det växer till arbetets sång,susar från axen av gulnande säd,stiger i klangen från släggor och städ:
Vi är de tusenden som bygger landet,vi bar det fram i nöd och strid,i trots och längtan,i svält och armod,nu bygger vi den nya tid
Milaw än igen tar mikrofonen:
Asså! Det här är ju en av de skönaste vänsterlåtar som finns. Var faktiskt Olof Palmes favoritlåt tro det eller ej. Men jag tror den lyfter viktiga principer, det är arbetarna som bygger detta land. Det är arbetarna som "röjer dess tegar och plöjer dess jord" det är arbetarna som "reste bygden och värnade den". Arbetarna måste bli belönade för sitt hårda slit. Och till skillnad från högern som inte har någon annan ide förutom lägre skatter(främst för överklassen), så har vi en riktig politik för att gynna arbetare. Vi tänker utöka fackavdraget, något som gynnar arbetare som normalt betalar relativt höga fackavgifter. Med starkare fack så får arbetare dessutom högre löner på ett sätt som inte skadar välfärden. Det är hur vi bygger ett starkare samhälle. Där fler får mer pengar i fickan och får en välfärd som håller kvaliteten.
Men nu så tror jag att jag måste begå mig vidare! Tack allesammans för denna tid! Nu går vi mot valvinst på Söndag!
Publiken hurrar och viftar röda fanor. Samtidigt så spelas SSU sin vallåt
Sossarna ska göra allting bra
För vi är starkare tillsammans
Från mörkret vi stiger, vi stiger,
Vi stiger, mot ljuset, vi stiger, vi stiger, vi stiger
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Ahahahahaaaaa Ahahahaaaaaa
Gemenskap och hopp, välfärd och jobb
För vi är starkare tillsammans
Från mörkret vi stiger, vi stiger, v I stiger, mot ljuset, vi stiger, vi stiger, vi stiger Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Ahhhh ahhhh ahaaaaa Ahhhh ahhha aaahhaa
Vi riktar samhällets samlade styrka mot hedersförtrycket, mot konservatism, mot diskriminering - så att unga kvinnor och män kan Leva som dem till, älska vem dem vill, Klä sig som dem vill, Röra sig där dem vill, rakryggade, självklara, stolta
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Milaw far vidare till Flens kommun. I Flens kommun så besöker Milaw den lokala KSOn Snelf Nummok. Och har ett öppet panelsamtal med henne. Den lokala AK ordföranden ställer frågor och fungerar som moderator.
Okej, min första fråga går till Milaw, hur tycker du att mandatperioden har gått?
Nämen jag tycker att vi har haft en bra mandatperiod, vi har fått igenom mycket. Jag har tjatat om det här tusen gånger tror jag nu. Men jag tror att en viktig reform som vi fick igenom var den stora skolreformen. Där vi satsade stort på skolan och inledde arbetet för en mer jämlik skola över hela landet. Jag tror också att några av de viktiga saker vi fick igenom var utökat fackavdrag. Flen har en väldigt hög fackanslutning vilket är bra, men fackmedlemskap är dyrt och fackens styrka minskar. Så genom vårt fackavdrag så har vi gett vanligt folk mer i fickan och öppnat upp möjligheterna till fackmedlemskap för fler människor.
Okej, men hur tycker du det har gått då, Snelf?
Jag tror inte det undgår någon att Sveriges kommuner, särskilt på landsbygden har haft en tuff period. Men jag tror ändå att viktiga reformer har tagits under denna mandatperiod som verkligen underlättat för oss i Flen. Först som Milaw nämner har den stora skolreformen varit en bra reform. Förr oss i Flen utgör skolan en stor kostnad. Med en förstatligad skola så ger det oss mer flexibilitet i budgeten och naturligtvis innebär det att våra medborgare verkligen kan få den skola dom förtjänar, trots att dom inte lever i landets rikaste kommun. Men en annan grej som varit riktigt bra för vår kommun har ju varit de extra bidragen till kommunerna. Vi i Flen har en rätt låg genomsnittlig inkomst, vilket innebär att vi har fått stora skördar från denna reform och har verkligen hjälpt i balanserande av budgetar. Så för Flen så tycker jag det har varit en riktigt bra mandatperiod. Jag tror många här känner nu också hopp för framtiden verkligen. Nu hade vi dock velat ha tillgång till det öronmärkta glesbygdsstöder som regeringen skapade, så det är väl det problem vi har haft.
Ja du, Milaw, hur ser du på det?
Jo jag förstår naturligtvis Snelfs perspektiv. Och vi har gått till val på att expandera dom programmen med mer resurser och mer kommuner. Så då kommer vi väl arbeta för att se till att Flens kommun också räknas med. För jag tror jag delar Snelfs syn i att Flen skulle verkligen kunna gagnas av att våra glesbygdsprogram skulle kunna göra en hel del nytta i Flen. Jag tror det är tydligt att vi är det parti som gynnar småstäder, medelstäder och glesbygden.
Jo ja! Hur ser ni på högeralliansens landsbygdspolitik, tänker att jag riktar frågan till Snelf.
Det svåraste med den frågan är att veta vilken politik som högeralliansen faktiskt bedriver. Hahaha. Men mest verkar finnas en del positiva delar som att dom vill utöka transportmöjligheter, vad det än innebär. Men problemet ligger väl i att KS inte förstår hur den framtida landsbygden måste se ut, dom verkar vara fast i 1900-talet. Den forna landsbygden grundade sig i vissa industrier, men det är inte så vi kan köra på längre. Vi är i ett nytt millennium. Den nya landsbygden måste vara bygd kring flera mindre företag, inte stora industrier. Det är så vi bygger en modern landsbygd, för de stora industrierna, dom kommer inte kunna hålla landsbygden vid liv långsiktigt. Med automatisering inom industrin så behöver vi innovera. Och därför så tror jag att Socialdemokraterna har den rätta visionen. Vi måste stötta småföretag och innovation på landsbygden, om vi vill att landsbygden inte ska vara artificiellt uppbyggd på statliga subventioner permanent.
Men då tror jag nog att båda av er måste åka för idag. Jag skulle vilja tacka Milaw och Snelf för att ni har deltagit, tack.
Efter panelsamtalet får Milaw ingen ro, hon åker vidare till Norrköping där hon presenterar Socialdemokraternas nya valfilm på en scen. Milaw går upp och presenterar:
Här presenterar vi vår nya valfilm. Vi ställer er ett tydligt val. Antingen så väljer ni högern. En grupp vars politik inte går att förena. Där man spelar bingolotto med vilka reformer som kan genomföras. Eller så väljer man de folkliga, ett stort och tryggt regeringsalternativ. Ett regeringsalternativ som är erfarna att regera och som kan ta ansvar för landet. Tack!
submitted by mincoder to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.09.13 14:50 TaoQingHsu (Kapitel 2) En kort tala om Skriften av fyrtiotvå kapitlen Sagt av Buddha

Buddhapärlor, medkänsla och visdom, Taipei National Palace Museum, Taiwan
Medförfattare i tiden för Eastern Han Dynasty, Kina ( AD 25-200): Kasyapa Matanga och Zhu Falan (som översatte den här skriften från sanskrit till kinesiska.)
Översättare i modern tid (AD2018: Tao Qing Hsu (som översatte den nämnda skriften från kinesiska till engelska.)
Lärare och författare för att förklara den nämnda skriften: Tao Qing Hsu
Kapitel 2: Skära av lusten och ingen krävande
Buddhaen sade: "De som går ut ur familjen blir Sramana , avskräcka lusten, avlägsna kärleken, känna igen källan till sitt eget hjärta, nå Buddhas djupaste princip, realisera lagen om att inte göra, ingenting har uppnåtts inuti, inget har krävts utanför, för att inte fästa tao i hjärtat, inte samla karma, har inga tankar, har nöje, icke-praktiserande, icke-bevisande, inte att uppleva successiva nivåer, men når sitt allra högsta tillstånd, kallas Dao. "
Så nu förklarade Buddha vad Dao betyder. Jag måste förklara den ursprungliga meningen med "Dao" i varje kapitel, för att de flesta bara läser en eller två av de tjugofyra kapitlen. Det tar mycket tid att läsa eller förstå hela kapitlen. Du kan hitta den breda meningen med "Dao" i introduktionen av denna Skrift. "Dao" översätts från kinesiska ord. Det är den ursprungliga meningen är vägen, vägen, vägen. Nu, vad Buddha förklarade om Dao är en av de breda och utvidgade betydelserna. Vi kan säga att definitionen av Dao av ​​denna Skrift kommer från Buddha. Om du vill acceptera det eller inte är ditt val.
Förr i tiden förvirrar betydelsen av Dao en hel del. Slutligen har jag funnit att det kan ges en hel annorlunda mening i olika situationer. Så, var inte bunden till en mening.
Faktum är, vad meningen med Dao i detta kapitel är Zen. Vad är Zen? Det är. Zen förvirrar också många människor. De förstår inte vad Zen är. När jag ännu inte har förstått vad som lär mig Buddha. Jag är ocksåförvirrad av Zen. "Zen" översätts också från kinesiska ord. Det är inte lätt att förstås av allmänheten. De som kunde förstå Zen och lägga den till övningen ligger nästan i närheten av Buddha. "Buddha" är ett namn som ges av människor, och det är inte myt. Betydelsen av "Buddha" är ett tillstånd. Den här meningen med Dao i detta kapitel är en av staterna "Buddha". Det finns också många olika namn som kan vara i stället för ordet "Buddha". Och de namnen har olika betydelser. Vissa av dem menar också de olika staterna "Buddha".
Så kanske vi har en fråga. Finns det bara en " Buddha" i världen? Nej. Finns det bara en "doktor" i världen?Nej. Då skulle vi veta att det finns en hel del Buddha i världen. Världen innehåller utrymme och tid. När det gäller utrymmet ingår det andra solsystem och planeter. När det gäller tiden omfattar det förflutna, framtiden och nutiden. I allmänhet finns Buddha i varje rum och tid. Antalet Buddha är ovärderligt. Faktum är att det vi har känt i vår värld är väldigt begränsat. Att det vi inte kan se eller vad vi inte kan höra betyder inte att det inte existerar, som ultraviolett ljus. Det finns många osynliga föremål eller orörd röst i världen. Oavsett om det är "dygdobjekt eller röst" eller "ont objekt eller röst", kunde vi inte bevisa att de inte existerar. Från buddhismens skrift kan vi hitta det här. Det är synd att de flesta aldrig känner till eller läser buddhismen.Trots att de känner till eller läser buddhismens skrifter, kunde de inte förstå Buddhas lärdom, såsom den ovan nämnda vad Buddha hade förklarat.
I världen finns det 99,99% människor som söker efter vad som finns och vill ha något i handen, som bra utbildning, bra titel eller karriär, berömmelse, makt, mycket pengar, kärlek, make eller barn, och så vidare.Ingen vill vara Buddha, för Buddha verkar alltid lära oss att ge upp det vi har bifogat. Har du dock någonsin tänkt att det som nämnts ovan hade ägt av Siddhartha, innan han lämnade sin familj. Och varför hans undervisning kunde stödjas proaktivt av människor i mer än två tusen år, efter att han hade upplyst och uppnått Buddhahood. Det är värt för oss att tänka och förstå dess mening, om du är intresserad.
Buddhaen sade: "De som går ut ur familjen blir Sramana , avskräcka lusten, ta bort kärleken, erkänn källan till sitt eget hjärta." Betydelsen av lust och kärlek i detta skrifter är smalare som nämns i första kapitlet. Det betyder att människor romantiskt gillar någon eller är sexuellt lockade. Om folk bifogar sådan lust och kärlek är deras tankar, sinne och hjärta begränsade. Det innebär också att människor skulle vara bundna till den lilla lusten och kärleken, och sålunda skulle många problem och lidande orsakas.
Först när människor avskurnar så liten lust och tar bort den lilla kärleken, är det möjligt för dem att permanent bo i tillståndet av ingen önskan och ingen kärlek och att uppleva tillståndet utan problem och ingen ångest. Sinnet och hjärtat skulle vara i renhet och fred. Varför? I vårt yttre skulle något objekt eller en situation inte orsaka vår uppmärksamhet eller bilaga. I vårt inre, eftersom det inte finns någon bilaga, skulle det inte uppstå några problem eller ångest längre.
Och då skulle den stora önskan och den stora kärleken uppstå, det vill säga att uppnå Buddhahood och att rädda alla känsliga varelser. Så, du kan tycka att det verkar överge något, men samtidigt verkar det ha det olika någonting. Vi kan kalla det som transformation eller sublimering.
För det andra, för att skära av lusten och att ta bort kärleken, skulle vi kunna känna igen källan till vårt eget hjärta. Som nämnts ovan skulle vi bo i tillståndet av ingen önskan och ingen kärlek. Att upprätthålla sådant tillstånd ständigt, det skulle vara möjligt för oss att känna igen källan till vårt eget hjärta, det vill säga tomheten. Hjärtat i tomhetens tillstånd är som universum som innefattar allt. Det är också som havet som kan innehålla alla varelser. Så är gränsen för hjärtat obegränsat.
"Nå Buddhas djupaste princip, uppnå lagen om att inte göra, ingenting har uppnåtts inuti, att inget efterfrågas utanför, för att inte fästa tao i hjärtat eller att samla karma, har inga tankar, har nej- gör icke-praktiserande, icke-bevisande, inte att uppleva de successiva nivåerna, men nå sitt allra högsta tillstånd "Har du funnit att ett sådant begrepp verkar bryta mot vår kunskap och vad vi har lärt oss från skolan och samhället. Så, om vi använder den tidigare kunskapen eller logiken som lärde oss från skolan och samhället att läsa detta kapitel, kunde vi absolut inte förstå meningen som sagt av Buddha. De flesta människor kunde inte förstå meningen som sagt av Buddha, de missförstår det till och med.
Vi kanske har en fråga. Varför hade Buddha Siddhartha inte lärt sig och talat om Buddha-lagen i nittiofem år, och vad han hade tänkt och vad han hade gjort under den här tiden? Vi kanske tycker att han har tänkt och gjort mycket, inklusive detta kapitel.
Tidigare lärde sig några människor om att inte tänka och inte göra, och föll i dödens tystnad, i fysisk och mental kropp. De förstod inte att meningen som sagt av Buddha är bara ett lärosäte Buddha. När de flesta människor har hört utan tankar, inte gör, och tomheten vet de inte vad de ska göra, för att de inte förstår Buddhas djupa princip. Vad är Buddhas djupa princip? I ett ord är tomhet och existens en. Eller, tomhet och icke-tomhet är en. När vi upplever och behåller tillståndet utan att tänka och inte gör det, kunde vi inse att någon tanke och något som görs inträffade från otänkta och obehagliga. Det är alltså någon situation eller någon sak eller någon existens som uppstått från tomheten, och slutligen skulle de återvända till tomheten.
Att sitta för meditation är ett sätt att uppleva otänkta och obehagliga. I det här ögonblicket är det möjligt för oss att kontakta och känna igen det riktiga jaget. Då skulle vi dessutom erkänna att vår tanke och handling inte längre skulle begränsas av det världsliga värdet eller medvetandet. För tillfället är det möjligt för vår mentala kropp att uppleva den verkliga friheten. Varför? Det världsliga värdet, utsikten eller medvetandet ställs av människan. Alla är fästade i människan, situationen, materien eller fenomenet. Dessa saker är obestämda, eftersom de uppträder från inifrån och utanför orsaker och förhållanden. När någon orsak eller tillstånd försvunnit, skulle inget världsligt värde, syn eller medvetenhet inte upprättas och skulle också försvinna. Det är därför som Buddha sa att allt fenomen är som illusionen. Om vi ​​bifogar sådan illusion, är vi som i mörkret och har inte visdom.
"Har ingenting uppnåtts inuti, inget har krävts utanför" Det betyder att vi inte bör fästa oss på något av vårt inre eller utsidan. Anledningen är precis som ovan nämnda.
"För att inte fästa tao i hjärtat eller att samla karma, har inga tankar, har inget." Även Dao som det som hade sagt i detta kapitel borde vi inte fästa det. Buddhaen sade det, oavsett Buddha-lagen eller Dao som nämnts, vilket är som en båt som används för att korsa floden av lidande. När vi väl har nått befrielsens frihet, behöver båten inte mer. I hjärtans tomhet finns det ingen Dao. Men Dao finns också där. Varför? När vi behöver det använder vi det. När vi inte behöver det sätter vi ner det. Det är därför att inte fästa tao i hjärtat.
"Inte heller för att samla karma" Karma betyder att en handling kan påverka sitt nuvarande liv och det framtida livet. Karmaen innehåller dygdkarmaen och den onda karmaen. De flesta känner till den onda karmaen. Bara få människor känner till dygdkarmaen. Såsom att bli en Sramana , och sätta Dao i praktiken, ses den som dygdkarma. Att göra de goda sakerna och hjälpa andra ses också som dygdkarma. Varför inte samla karma? Här betyder det dygdkarmaen. Det är att påminna Sramana att inte fästa sig vid dygdkarmaen.För att även om en person gör de goda sakerna och bifogar den, skulle det också orsaka besväret i hjärtat och bli ett hinder för att öva Tao. Med andra ord, att inte samla karma betyder att inte samla besväret.
" Har inga tankar, har inget att göra" Som vi nämnde ovan, på grund av att du inte tänkte och inte gjorde det, förstod illusionen av fenomen som uppstått från orsaker och tillstånd, när vi lämnar meditation av sittplatser, är några rätta tankar kunna hända, och vi kan göra några rätta saker, för att gynna andra och oss själva. Trots detta, kom ihåg vad Buddha hade sagt, för att inte samla karma. När vi har gjort något bra, lägg ner det och glöm det.
" Är icke-praktiserande, icke-bevisande, för att inte uppleva de successiva nivåerna, men nå det allra högsta tillståndet av alla." Det betyder inte att vi inte behöver träna Dao eller bevisa det. Det betyder att vi fortfarande måste träna Dao innan vi är i icke-praktiserande och icke-bevisande tillstånd. Såsom att klättra på berget måste vi gå uppåt till destinationen steg för steg. När vi når destinationen eller är vi på toppen av berget är det själv det bästa beviset. Det betyder att vi inte behöver öva mer när vi redan har praktiserat Dao helt. I den djupa meningen, när vi har erkänt kärnan i hjärtat, tomheten, och inser lagen om att göra det, harvi ingenting fått inuti, och vi behöver inget att kräva ute, vad ska vi öva? Vad ska vi bevisa? Ingenting skulle kunna träna och ingenting kunde bevisas. Att öva och bevisa är överflödig i sig .
Som nämnts i det första kapitlet nämnde det de successiva nivåerna av övningsstaten. Den sramanism är den högre nivån. Den Arhat är lägre än sramanism. I det första kapitlet nämnde man att Arhat måste gå 250 ordföranden. Men vi kan konstatera att det inte finns några föreskrifter som bör följas av Sramana . Varför?Svaret kunde hittas i innehållet som nämnts ovan.
”The sramanism inte uppleva de successiva nivåer, men når den egna upphöjda tillstånd av alla.” Thesramanism har redan visat sin frukt Dao förresten av ljudlösa och formlös. Om en person redan har varit på toppen av lycka och frihet, är det inte nödvändigt för honom att bevisa vilken nivå av salighet och frihet han är. Såsom vi redan har mycket lycka till, ska vi behöva bevisa hur många rikedomar vi är? Det är inte nödvändigt, för faktum är där inne.
Även om vi inte är buddhist munk eller Sramana betyder det inte att vi inte kunde eller inte får sätta Dao som sagt i praktiken. Den utåtriktade buddhistiska munken och den buddhistiska icke-munken kan vara annorlunda. Men deras hjärta och sinne med att öva Dao är ingen skillnad. I den moderna tiden bör kvinnorna inte uteslutas. Kön skulle inte vara hinder för att öva Tao och bevisa Dao. English: (Chapter 2)A Brief Talk about The Scripture of Forty-Two Chapters Said by Buddha
Om du tycker att den här artikeln är bra för människor, var god och dela den med dina vänner.
Med ditt stöd och donation skulle det göra världen bättre.
https://sweden-bvlwu.blogspot.com/2018/12/kapitel-2-en-kort-tala-om-skriften-av.html
submitted by TaoQingHsu to u/TaoQingHsu [link] [comments]


2019.04.01 19:50 Alajv3 Avgång och ny huvudmoderator

Åhörare, ledamöter av Sveriges Iksdag,
Efter nästan 9 månader eller något i den stilen är det till slut dags för mig att kliva av som talman och som huvudmoderator.
Innan jag går in på det vill jag säga några ord om vad Iksdagen har betytt för mig personligen.
Som många av er säkert vet är jag rätt så ung, jag gick med i Iksdagen 2016, då var jag 13 år. Det är en ålder där man är väldigt lättinfluerad av andra människor, och en period i livet då man lär sig att gå från en tolvårig snorunge till någon åtminstone lite vuxnare (eller inte, beroende på vem man är). För mig har Iksdagen varit den största livsförändraren hittills, kanske den största under hela mitt liv? Det kan endast tiden utvisa. Men under dessa ca 3 år har jag lärt mig så enormt mycket, hittat mitt stora intresse och i allmänhet lyckats bättre i livet. Det är tack vare låtsasposter som inte spelar någon som helst roll alls i verkliga livet jag har fått känna mig viktig, tack vare dem som jag har fått ett självförtroende och känt att någon faktiskt tror på mig. Iksdagen har också bidragit till min stora intresse i de samhällsorienterande ämnena och det är till stor del pga rollspelet jag har blivit den jag är.
Utöver att hjälpa mig i skolan och stärka mitt självförtroende så är det via Iksdagen jag först kom i kontakt med riktiga partier och riktiga ungdomsförbund, och det är faktiskt anledningen till att jag engagerade mig i något från första början. Något jag än idag håller kvar vid och älskar mer än aldrig förr.
Iksdagen har med andra ord betytt obeskrivligt mycket för min utveckling och jag önskar verkligen att jag hade kunnat ge samma möjlighet till andra, att få se dem växa och gro som människor.
Tyvärr så tar min personliga resa med det arbetet slut här och nu. Det var inte planerat och jag är lika ledsen som åtminstone några av er är.
Det är inga nyheter för er som har varit med länge att jag fick ta över rollen som talman i rätt så osäkra tider, och slutligen rollen som huvudmoderator i den kanske allra stormigaste tiden hittills. För mig personligen var det en tid då jag mådde extremt dåligt, men av någon anledning valde jag ändå att sitta kvar. Kanske skulle det bli bättre? Det var rätt så naivt att tänka så, vissa sår kommer inte kunna läka, åtminstone inte medans jag är kvar. Den tiden var jobbig på många sätt, främst för att jag kände mig utsatt från flera olika håll, fick hot och det gick till och med så långt att jag blev doxxad av en bannad föredetta medlem.
Mot slutet av året gick det mesta nedför. I princip hela min tid som talman och huvudmod har varit en jävla (ja, det är inte parlamentariskt språk men det är min sista dag så det är okej) dramashow och fokuset från spelet som vi alla kände till och älskade försvann helt. Jag valde till slut att lägga ner simulationen, men det ska sägas att det inte var ett lätt val. För som jag skrev tidigare trodde en del av mig att vi fortfarande skulle kunna ha en simulation, men påfrestningen var för stor och det var ett projekt som rann ut i sanden. Jag står för att det till stor del var mitt fel, jag borde ha försökt driva spelet frammåt. Men jag orkade inte.
Så spolar vi fram tills idag, den första april 2019. Ska jag vara helt ärlig så önskar jag nästan att hela den här cirkusen var ett dumt aprilskämt, men så kul ska vi inte ha det. Som ni alla bör veta vid det här laget eftersom ni nog är rätt så inne i det hela så hade vi en våg av nya medlemmar som kom och intresset för att starta upp simulationen fanns mer än på flera år. Senaste dygnet har vi haft fler medlemmar som har skrivit än vad vi har haft senaste säkert 1.5 året. Och jag hade jättegärna varit med er med att bygga upp den här simulationen.

MEN

När en före detta medlem så desperat försöker stoppa det att hen till och med ringer och smsar till familjemedlemmar och utger sig för att vara "en oroad vän" till mig. Då har det fan gått för långt. Allt. För. Långt. Sånt här beteende är inte okej någonstans.
Jag känner personligen att det är inte värt det längre för mig. Varför ska man lägga ner tid på något när någon så aktivt försöker förstöra det? Jag förstår verkligen inte hur man kan vilja jobba så aktivt med att förstöra för andra, det förblir ett mysterium för mig.
Och med dessa ord avgår jag härmed som talman och huvudmoderator. Vissa har blivit bland mina bästa vänner under resans gång, andra mina största fiender. Jag hoppas för allt i världen att ni som fortfarande vill vara med i en simulation gör det, få saker kunde göra mig så stolt som det.
Med hänvisning till Grundlagen 2 kap. 6 § utser jag härmed troe2339 till ny huvudmoderator, och talman tills dess att det första valet är utfört ELLER att den nye huvudmoderatorn väljer att göra något annat.
Och ja, han må vara dansk men jag har följt hans talmansarbete i över ett års tid och jag är helt övertygad om att han är rätt person för att få denna simulation på fötter igen.
Tack för denna tid,
Alajv3, avgående föredetting
submitted by Alajv3 to iksdagen [link] [comments]


2019.02.22 23:44 Becca65432 Ensam i en studentstad

Jag är en 24-årig tjej som har lite social ångest och har gått 1,5 år på universitet utan att få en enda vän. Jag tror inte att jag är blyg i grunden men har dåligt självförtroende så jag antar oftast att andra inte gillar mig och sitter själv. Egentligen älskar jag att prata och är väldigt mån om dem jag bryr mig om. Men på skolan blir det en prestation att vara social, en teater, och ofta vill jag inte tränga mig på. Ett problem är också att jag är höger(skyltar dock inte med det) och de flesta i den här staden, inklusive många i min klass, gillar inte sådana som mig. Sedan dricker jag inte och är därmed inte med på kårens sittningar. Enda stället jag går till förutom skolan är gymmet, men det är så stort och är alltid så mycket folk där så det finns inte en chans att prata med någon. Alla är ju rätt upptagna med sitt, tjejerna har sina hörlurar konstant och killarna verkar så fokuserade att man inte vill störa. Jag vill så gärna ha kompisar som andra men jag vet inte vad jag ska göra. Vill inte spendera flera år till ensam men det känns som att det inte kommer att bli bättre. Hur gör man för att hitta riktiga vänner?
submitted by Becca65432 to sweden [link] [comments]


2017.10.06 23:26 sadjbush Försvinna från sociala medier

Hej! Möjligen ett uttjatat ämne; men har någon här erfarenhet av att ta bort sociala medier?
Under senaste tiden har jag känt mig ganska ensam. Har ett ganska brett socialt nätverk men efter att ha gått ur gymnasiet börjar jag fundera mer och mer på hur många riktiga vänner jag faktiskt har. På sistone har jag varit den som hört av mig till kompisar och haft allmänna "krokar" ute för att hålla kontakten med framförallt de som jag numera inte träffar i vardagen på skolan. Känner dock att jag inte får så mycket tillbaka.
Sociala medier så som instagram gör mig stundtals mer nere då jag börjar grubbla på om någon verkligen bryr sig om det jag lägger upp, dessutom känner jag mig allt mer falsk i den "image" som man likt så många andra har på Internet.
Så till själva poängen: i ett hetlevrat ögonblick där jag kanske tyckte lite väl synd om mig själv så raderade jag bl.a. Snapchat och inaktiverade mitt konto på Instagram. Jag är sugen på att pröva att vara utan sociala medier likt dessa - samtidigt är jag rädd för att känna mig ännu mer ensam. Är det någon som har varit med om något liknande som har några kloka ord att dela med sig av? Är det värt att hålla sig från att återinstallera apparna eller blir man bara ännu mer avskärmad och utanför?
Allt gott!
submitted by sadjbush to sweden [link] [comments]


2016.05.14 21:06 HamBus [Serious] Går i nian på grundskolan och har skrivit ett tal om ett väldigt kontroversiellt ämne. Vore tacksam om jag kunde få lite objektiv feedback på vad jag kan förbättra då denna uppgift tar en stor del av mitt betyg.

Weed, hasch, haschisch, gräs, brass, braj, joint. Alla dessa namn beskriver en och samma sak; Cannabis. Cannabis är ett kontroversiellt och mytomspunnet ämne som det kretsar många missuppfattningar kring. Jag är här idag för att prata om dessa missuppfattningar och förhoppningsvis belysa om faktan.
Cannabis är en psykoaktiv produkt som utvinns från naturen vilket betyder att det är en substans som har psykologisk effekt och därmed inte endast intas för näringens skull.
De som ställer sig emot en legalisering av cannabisbruk argumenterar ofta att det kan vara en psykoaktiv substans som leder till tyngre droger men detta är kort sagt endast en korrelation. Och inte den riktiga kausaliteten. På samma sätt som ett ökat antal autism diagnoser korrelerar med ökning av ekologiska råvaror på marknaden fast än det inte är en kausalitet. Anledningen till att folk anser att det är in inköpsport är att drogen är olaglig, och att lagen klassar cannabis, amfetamin, heroin och kokain på samma nivå. Anser inte ni att detta är fel? Speciellt när man samtidigt kan klassa cannabis tillsammans med kaffe och andra harmlösa psykoaktiva substanser. Dessa argument kan också grundas på att man oftast behöver befinna sig bland yrkeskriminella personer (som i många fall är i kontakt med grövre droger) för att få tag på cannabis. Men om man legaliserar cannabisinnehav och bruk tar man också bort cannabis handeln från den svarta marknaden vilket därmed tar bort behovet att komma i kontakt med kriminiella. Och därmed komma i kontakt med grövre droger.
Enligt Narkotikastrafflagen som tillkom 1968 Kan man bli dömd till upp till 3 års fängelse för innehav, bruk eller annan befattning av narkotika. Samtidigt som våldtäkt i Sverige kan få ett straff på endast 2 år. Är det verkligen rätt att någon som väljer att röka en tillmestadels harmslös och naturlig planta kan få grövre straff än en våldtäksman? Är det verkligen vad vi vill att vårat samhälle ska stå för? Är det verkligen frihet?
Tonåringar i Sverige som åker fast för innehav av cannabis får inte bara en prick i registret men blir också tvingade till regelbundna urinprover hos socialen under olika tidsperioder. Samtidigt som tonåringar som åker fast för alkohol innehav endast får alkoholen uthälld samt en hemringning, om ens det. Med detta sagt kan ni nog tänka er hur mycket pengar det kostar staten att upprätthålla drömmen om föredetta folkhälsominister Morgan Johanssons narkotikafria utopisamhälle. Enligt CDC.GOV (som är en amerikansk hälsoorganisation) är alkohol konsumption en direkt orsak till över 2200 dödsfall i USA årligen, alltså ca 6 dödsfall om dan där alkohol varit den direkta orsaken till död. Samtidigt som inte ett enda direkt dödsfall någonsin blivit rapporterat av cannabisbruk. En legalisering av cannabisbruk skulle inte bara spara pengar, men också kunna tjäna pengar då staten kan äga monopol på cannabis försäljning på samma sätt de gör med alkoholen. Med dessa pengar kan man dessutom investera i hjälp till de som faktiskt har problem med cannabisbruk, lite som ett AA-möte fast med cannabismissbrukare.
Många associerar cannabis med haschtomtar som sitter hemma och äter ostbågar medan de kollar på vänner på netflix varje dag. Jag väljer att avstå att prata om denna stereotyp då jag anser att det är ens egna val hur man hanterar sitt cannabisbrukande. Dessutom målas stereotypen upp av Hollywood i spelfilmer vilket kan leda till att många gör denna association utan någon åtanke. De som faktiskt faller in i denna stereotyp bör få tillgång till hjälp (på egen vilja) utan att polisen blandar sig i och tvingar en på pissprover och en prick i registret under fem års tid.
Om ens cannabisbruk inte skadar någon i sin omgivning, varför ser man så negativt på det medan cigarett rökning orsakar mycket större fysiska skador?
På samma sätt som man kan ta en öl efter jobbet när man kommer hem för att slappna av drömmer jag om ett Sverige där det är både socialt acceptabelt och lagligt att röka cannabis för alla myndiga män och kvinnor, speciellt när det har bevisats gång på gång, att cannabis inte är den djävulska drog som massmedier försöker visa. För detta är vad jag vill att vårat samhälle ska stå för. Och det är frihet.
Vad tycker ni? Talet ska hållas på måndag och jag skulle gärna ta emot konstruktiv kritik! :) Också, jag hoppas att jag inte bryter mot reglerna men jag kan inget annat svenskt forum där jag kan efterfråga sånt här.
submitted by HamBus to sweden [link] [comments]


2016.03.08 11:59 LadyManderly Internationella kvinnodagen - Historiska svenskor - Eva Ekeblad

Våra knugar har vi rätt bra koll på, likaså Carl von Linné och August Strindberg. Nu är det dags att vigda våra mentala spektrum lite. Det är internationella kvinnodagen, för helvete! Slå dig ned i din badstol på Hyllie badet och läs lite!
Eva De La Gardie, senare Eva Ekeblad är den första kvinnan i Sveriges historia som blev intagen i Vetenskapsakademin, vilket inte är illa sittpinkat med tanke på att det var år 1748 (några år tidigare än porträttet ovan målades). Som namnet antyder kom hon från en släkt med en ganska så lång historia i Sverige, vilket kan vara anledningen till att hon gifte sig med med Riksrådet Claes Claesson Ekeblad. Eftersom hennes man var ganska upptagen (riksråd är, som namnet antyder, rådgivare till riket, alltså kungen) så blev det Eva som fick sköta förvaltandet av de tre gods som de hade mellan sig. Hon gick även till lantbostämmorna där cirka tvåhundra representanter diskuterade var som skedde i godsen och på dessa har hon beskrivits som auktoritär men rättvis (med tidens mått!) och såg med stort ogillande på fogdar som förtryckte allmogen och försvarade dem mot övergrepp så länge de levde upp till sina skyldigheter. "Allenast de göra sin skyldighet" så skulle bönderna alltså ges fan i. Hon kallade senare vissa fogdar till sig och höll räfst och straffade dem som hon tyckte inte skötte sitt jobb.
Här är lite citat om henne skrivna av samtida vittnesmål.
"Stohla (ett av hennes gods) långt agrablare än någon av de andra gårdarna för sin belägenhets skull, för sina commodieteter och för den särdeles ordning, som där regerar.""
"[Hon är] en av de få societetsdamer vars heder ansågs vara obefläckad."
När det började bli snack om att ta in Eva i Vetenskapsakademin för hennes analyser (se nedan) så skrev bland annat riksrådet Nils Palmstierna såhär.
""om icke akademien kunde kalla till ledamöter vittra fruntimmer, vilket ej skall vara obrukeligit i utländska societeter, såsom marquise de Chatelet i Bolongiska akademien. Föreslog fördenskull grevinnan fru Ekeblad, som i anledning av den synnerliga håg hon haver för försöks anställande, ej skulle underlåta att ytterligare giva varjehanda nyttiga rön vid handen".
Den tredje december 1748 så blir Eva intagen i Vetenskapsakademin (för en vetenskaplig redogörelse om hur man gör brännvin av potatis!) som svarade henne uppmanande att hnn (samt 'hela könet') skulle fortsätta sitt vetenskapliga arbete för att förbättra hushållen/godsen och därmed sätta en bild för andra kvinnor att leva sig upp till. Hon deltog aldrig på några av mötena själv men skrevs in från och med 1751 som hedersmedlem, liksom den dåvarande konungen. En sidnotis är att en av de vetenskapsmän som godkände hennes inlägg och propagerade för hennes intagande var Jacob Faggot (barnsligt flin).
Som dåtidens protestantiska merkantilism krävde var hennes uppfinningar i princip baserade på hur nyttigt det kan vara och det var hennes och i princip hela den protestantiska världens tankar när man satte sig ned vid uppfinningsbordet. Bland hennes skapelser finns, som ovan nämnt, brännvin av potatis, perukpuder av potatis (vilket var en stor grej, eftersom det gamla pudret innehåll arsenik!) samt samt hur man producerar potatisstärkelse. Hon tyckte man kunde göra det mesta med potatis och en historia om henne säger att hon hade potatisblommor i sin peruk.
Hon hängde en del med Lovisa Ulrik, dåvarande drottningen av Sverige som mot slutet av sitt liv ansåg att Eva Ekeblad var en av hennes enda två riktiga vänner i Sverige (Lovisa var från Tyskland/Preussen, som så många andra kungligheter i Sverige).
När gubben hennes dog 1771 (hon skulle leva i femton år till) så fick hon Mariedals slott i änkepension att driva helt i sitt eget namn och sålde av några av de andra ägorna som hon och mannen haft tillsammans. Hennes son ärvde Stohla-godset som hon dock förvaltade åt honom eftersom han hade, liksom far sin, en karriär i hovet att ta hand om.
När tronarvingen föddes 1778 så var Eva där och det började diskuteras om hon kunde ta någon viktig roll vid hovet hon också, såsom Överhovmästarinna eller Statsfru. Av det blev det dock inget av eftersom hon snart föll i svår sjukdom och spenderade resten av sitt liv i Stockholm, uppassad av läkare och mot slutet invalidiserad.
Det hindrade henne dock inte från att bli ovän med sin oduliga son (som ville ha mer stålar trots att han inte betalt tillbaka lån som han tagit från henne) eller från att han fester som beskrivs bäst i följande citat: "Här är så mycket unga herrar, så vore inte din mor så gammal som hon är, vet jag inte hur man skulle döma"
Sonen (den enda av sju barn) beskrev senare sin mor ungefär såhär: "hon förde spiran i sitt stora hushåll i det Ekebladska huset".
Som en sidnotis kan det nämnas att det tog 209 år för vetenskapliga akademin att finna ett nytt "vittra fruntimmer", när Lisa Meitner, radioaktivitets- och kärnfysiker år 1951 blev intagen för sina bedrifter (som dessutom var en österrikare).
submitted by LadyManderly to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]